Efter en och en halv månads undersökning har vi nu nått rösets mitt och botten. Intressant nog har ingen tydlig gravgömma framkommit, det vill säga en samlad nedläggning av ben. Istället har vi, innanför den inre kallmuren, stött på något mer ovanligt – vad vi tolkar som själva bålplatsen, där man kremerat den döda. Här har vi nämligen ett kraftigt, svart kollager med små mängder brända ben, kraftigt fragmenterade. Lagret är omkring 2 x 1,5 m stort och avgränsat till ytan innanför den inre kallmuren.

Här syns grundstenarna till de två kallmurarna, med det svarta brandlagret mitt i röset.

Vi börjar därmed kunna bilda oss en uppfattning om hur man skapat det stora monumentet i olika steg. Det är inte bara resultatet – stenröset som det såg ut i början av undersökningen – som varit viktigt för människorna som byggde det, utan sannolikt alla dessa steg på vägen också. Vår hypotes just nu är att man påbörjar användningen av platsen genom att först bränna av ytan. Huruvida man bränt något särskilt eller bara svedjat av den naturliga växtligheten hoppas vi kunna få svar på genom de prover vi tar i jordlagren. Sedan lägger man ut grundstenarna till det som ska bli den inre och den yttre kallmuren. Den inre kantkedjan omgärdar en naturlig, oregelbunden svacka i berget. Denna svacka fyller man nu med sten. Troligen stenpackar man samtidigt de svackor i berget som omger hela rösehöjden. Härifrån är tolkningen lite mer osäker.

Vår tolkning är dock att man i detta skede bygger upp ett gravbål innanför den inre kantkedjan, kremerar den döda med de föremål som ska följa med i graven – kanske träföremål, tyger eller pälsar – och därefter, när bålet har brunnit ned och svalnat, plockar ur de flesta benbitar som blivit kvar efter kremeringen. Vad man gör med dessa ben kan vi tyvärr bara gissa oss till – kanske läggs de i ett annat stenmonument, kanske sprids de i havet.

De brända benen består ofta bara av små smulor.

På röseplatsen påbörjas nu nästa steg i monumentet. Man bygger upp den inre kallmuren kring bålplatsen och den yttre som omger den tidigare avbrända ytan ovanpå de kantkedjor som markerar rösets inre och yttre del. Sten läggs innanför murarna. Till slut täcker man hela konstruktionen av flera lager sten och skapar det runda, kupolformiga röse som sedan syns vida omkring från havet och de omgivande markerna.

De sista delarna av rösets mitt undersöks.

Beskrivningen ovan är naturligtvis bara en skiss av vad som kan ha hänt på platsen, men en skiss som grundar sig i de lager av sten, kol och jord som vi undersökt. Vissa delar av tolkningen kvarstår dock, och alla frågor kommer inte att få ett säkert svar. Hur kommer det sig exempelvis att den inre kallmuren var förstörd i den västra delen? Hade det varit en sentida plundring borde vi ha sett spåren av ”inbrottet” tydligare. Istället var den skadade konstruktionen täckt av stora mängder sten, vilket antyder att det i själva verket är ett ingrepp i röset som sker under ungefär samma tid som den första gravritualen.

En hypotes är att den inre konstruktionen med sin kallmur utgör ett ursprungligt långröse från äldre bronsålder, som under yngre bronsålder byggs om till ett runt röse. Detta visade sig vara fallet när man undersökte det närliggande röset Lundby 8 år 2002. En annan möjlighet är att man någon gång efter den första gravläggningen tagit sig in i rösets mitt för att hämta ut exempelvis några ben från den döde – eller lägga dit de brända benen av ännu en person.

Vi vet att gravar under bronsåldern ofta använts för återkommande begravningar och ritualer, och att sådant som kan se ut som skadade och sönderplockade gravar i själva verket kan vara spår av bronsåldersmänniskornas användning av gravmonumenten. Man kan alltså ha ”öppnat upp” röset och sedan ”stängt” det igen.

Ulf visar Gisela ett av de större benfragmenten. Är dessa bitar det som blivit kvar av gravbålet?

En del av dessa frågor kommer vi att kunna få svar på genom de prover vi tagit av kol och jordfyllning. Vad för trä har man bränt, har man lagt ned växter eller mat i graven, vad har funnits med på gravbålet? En analys av benen kommer förhoppningsvis kunna säga något om den eller de personer som ligger i röset. Benen är väldigt små och därför svåra att säga så mycket om, men de går att datera genom kol-14-metoden. På så sätt kan vi få veta mer om när och under hur lång tid röset använts, och om det finns spår av flera begravningstillfällen. Lika mycket av arbetet med att förstå röset i Arendal ligger därmed framför oss som bakom oss.

Så här stora stenar har det inte funnits många av i röset. Alla medel är tillåtna för att få i blocken i grävskopan… Vi hoppades att denna platta sten som låg nära rösets mitt skulle täcka en gravgömma, men under den fanns bara – mer sten.

Inte mycket syns längre av den magnifika graven. Den markanta sprickan i berget under röset framträder dock tydligt i morgondiset.

Helt färdiga på platsen är vi dock inte. Det återstår att undersöka de omgivande stenpackade klyftorna och delar av den vallgravsliknande svackan som omger röseberget. De kommer ge ytterligare pusselbitar till vår förståelse av platsen.