De senaste veckorna har vi kommit långt i arbetet med att lyfta bort sten från det stora röset. När vi började undersökningen såg röset förvisso stort och imponerande ut, men inte riktigt som att det var någon avancerad konstruktion. Men hur byggde man egentligen ett gravröse under bronsåldern – räckte det att bara kasta sten på hög tills högen var stor nog? Det visar sig naturligtvis att det inte var så enkelt.

Tunga stenar, tungt arbete. Med hjälp av en träramp hasar vi stenarna nedför röset innan de lastas i grävmaskinskopan.

När vi nu systematiskt börjat plocka bort stenar visar det sig under de översta och yttersta lagren av sten finnas tydliga konstruktionsdetaljer. En så kallad kallmur (mur lagd utan murbruk) verkar bära upp rösets utsida. Ytterligare en kallmur omger vad som verkar vara rösets centrum. Allting kringgärdas av en så kallad kantkedja, som bara syns i södra och västra delen. (En kantkedja är helt enkelt stenar lagda på rad, som markerar ett kant eller gräns.) Runtom detta finns ett lågt brätte av stenar. Röset har med andra ord byggts med en idé om hur det ska se ut och med kunskap om hur man bäst konstruerar den här typen av monument. Troligen har man både haft byggnadstekniska skäl att göra på detta sätt – en mur är stabilare än bara en hög med sten – men också kulturella och religiösa idéer om vad som är ”rätt” sätt att bygga ett röse. Märkligt nog verkar man ha täckt över de fina konstruktionsdetaljerna i sista skedet av byggnationen. Eller har en del av konstruktionen rasat ihop?

Röset framrensat men innan vi börjat gräva. Man ser den toppiga mitten, men inga spår av kantkedjor eller murar.

Här har vi börjat plocka bort stenar och hittat den yttre av kallmurarna.

Rösets utseende denna vecka. Den inre och yttre kallmuren syns tydligt i den vänstra delen av röset, när stenarna i brättet runtom börjat tas bort.

Nu är nästa fråga – vad finns innanför murarna? Röset såg välbevarat ut innan undersökningen påbörjades, och de till stora delar intakta murarna visar att det sannolikt aldrig har plundrats. Samtidigt finns det luckor i kallmurarna och kantkedjan går inte hela vägen runt, vilket kan innebära att det trots allt är stört och skadat. Allt eftersom vi kommer längre ner i monumentet kommer det bli lättare att tolka de motsägelsefulla spåren.

Kallmuren i rösets mitt syns bäst från östra sidan.

Mattias mäter in fynd av flinta. I förgrunden syns den yttre kallmuren tydligt.

Inte alla dagar är soliga och fina! Tur för grävmaskinisten Amir som sitter ”inomhus” och kunde ta denna bild.

Nu i dagarna närmar vi oss rösets mitt. De flesta undersökta rösen i Göteborgsområdet har innehållit ganska lite fynd, med undantag för slagen flinta och enstaka keramikskärvor. Det är också vad vi hittat hittills i Arendal – slagen flinta, ibland bränd så att den blivit grå- eller vitaktig och sprucken. Kanske har flintbränningen ingått i gravritualen? Längre in i röset hoppas vi stöta på en eller flera gravgömmor i form av nedläggningar av brända ben. Under större delen av bronsåldern kremerade man sina döda, vilket vi kan vara tacksamma för idag – i Västsverige bevaras brända ben bättre än obrända, på grund av den naturligt sura jordmånen. Hur det ser ut i detta röse kommer vi snart att få veta!