Vid Östra Eneby kyrka finns lämningar av socknens gamla prästgård. Denna revs när motorvägen förbi Norrköping byggdes i mitten av 1990-talet. Inte långt från mangårdsbyggnaden har vi hittat äldre grundmurar och tjocka kulturlager. Bland fynden märks en silverpenning präglad 1354-1361 under Magnus Erikssons regeringstid och importerad keramik från ungefär samma tid. Allt tyder på att prästgården låg här redan under medeltiden.

Silverpenning från kung Magnus tid. Foto Karin Lindeblad, Arkeologerna.

Kyrkans äldsta delar är från tiden kring 1200. Den omtalas i skrift första gången 1331 i samband med att kung Magnus Eriksson, rikets drots Knut Jonsson och biskop Karl i Linköping bevittnar ett testamente i Eneby. Mot slutet av 1300-talet revs det ursprungliga koret och det nuvarande, bredare och längre tillfogades. Tegelvalv slogs i alla delar av kyrkan. Enligt en tradition ska kortillbyggnaden ha bekostats av drotsen Bo Jonsson (Grip), som då ägde det i socknen belägna fästet Ringstadaholm. Att så verkligen var fallet stöds av att en av korets valvbågar pryds av Bo Jonssons vapensköld.

Den förste kände kyrkoherden i Eneby heter Hemming. Om honom vet vi förhållandevis mycket. Hemming fick ett långt liv och gjorde en lysande karriär både som präst och syssloman (godsförvaltare). Med tiden blev han förmögen och hans gravsten finns fortfarande att beskåda i Vadstena klosterkyrka.

Östra Eneby kyrka. Foto Alf Ericsson, Arkeologerna.

Första gången Hemming omtalas är 1364 när han bevittnar en jordtransaktion och då fäster sitt sigill under salubrevet. Sigillet är spetsovalt och föreställer en välsignande hand ovanför en nattvardskalk. År 1368 förvärvar Hemming för prästbordets räkning jord i Fiskeby i byte mot jord i Örstad (båda Eneby socken). Prästgården var med andra ord inte sockenprästens enda fastighet.

Hemming var syssloman för Askeby kloster. Som präst kunde han till skillnad från nunnorna röra sig fritt i samhället, göra affärer och övervaka klostrets gods och gårdar. Första gången vi möter Hemming i denna roll är 1379 när biskop Nils Hermansson i Linköping uppmanar honom att ta sig an några trilskande bönder som inte vill betala de avgifter och göra de dagsverken som de är skyldiga klostret. Biskopen hotar att utestänga bönderna från kyrkan.

Det förvånar inte att Hemming var nära bekant med Bo Jonsson (Grip) – Enebykyrkans välgörare. År 1383 gästade Hemming den mäktige mannen på hans sätesgård Bjärka (nu Bjärka-Säby) söder om Linköping. Hemming umgicks också med Bo Jonsson året därpå när kung Albrekt var i Norrköping för att stadfästa stadens privilegier och inte minst gränserna för dess tillhörande ägor. Dagen före det att kungen utfärdade privilegiebrevet gjordes några för staden viktiga ägobyten. Under bytesbreven har Hemming fäst sitt sigill. Där hänger också Bo Jonssons sigill och Norrköpings stadssigill. Inget dåligt sällskap!

Prästlängd från Östra Eneby. Foto Alf Ericsson, Arkeologerna.

Hemming innehade också prostämbetet i Söderköping. Prosten var biskopens lokale ställföreträdare och åtnjöt ett stort anseende. Söderköpings prosteri omfattade Östergötlands östra delar och för prästerna i detta distrikt hände att Hemming utfärdade order i biskopens namn.

Hemming var nu redo för ett nytt steg i sin karriär. Den heliga Birgittas kloster i Vadstena var sin tids mest prestigefyllda och det var dit som Hemming sökte sig. Troligen blev han syssloman i Vadstena 1390. Detta år utfärdade nämligen unionsdrottningen Margareta ett rekommendationsbrev för honom. Drottningen gav Hemming rätt att i klostrets ärenden resa överallt i riket.

Grundmur och kulturlager till den medeltida prästgården. Foto Karin Lindeblad, Arkeologerna.

Den 3 april 1398 var en stor dag för Hemming.  Tillsammans med tre andra bröder som tjänade utanför den så kallade klausuren mottog han det röda korset att bära på sin mantel. Detta skedde i enlighet med Birgittas uppenbarelser och var ett tecken på den gudomliga kärlekens närhet. Trots att Hemming nu var en bland de främsta i Vadstena glömde han inte sin gamla hembygd. Han titulerade sig nämligen inte enbart som Vadstena klosters syssloman, utan också som tidigare kyrkoherde i Eneby.

Efter att ha drabbats av en allvarlig bensjukdom blev Hemming sängbunden under nästan fem år innan han dog den 24 april 1411. Om detta kan man läsa i Vadstenadiariet där det också står att han tog med sig alla sina ägodelar när han kom till klostret. Helt säkert var Hemming en förmögen man. Är det hans silverpenning som vi har hittat på prästgården i Eneby?