Hösten 2017 gjorde Arkeologerna i Mölndal en undersökning av 1800-talstorpet Tjuvkil nära Varekil på södra Orust i Bohuslän.

Om den undersökningen kan du läsa mer här.  I samband med det fick vi också möjlighet att studera landskapet kring Tjuvkil och de andra torp som låg här. Här, på de bergiga utmarkerna mellan några gårdar och småbyar, växte det upp nästan som ett litet samhälle med torp, en torpstad eller ett torpkluster under 1800-talet. Kartan nedan visar de torp som fanns här kring 1850, men bilden förändrades hela tiden. Torp lades ned och andra etablerades. Somliga bytte namn. Några försvann helt medan andra finns kvar än idag.

De gula markeringarna är de torp som kring 1850 fanns på utmarkerna söder om Varekil. Torpet Tjuvkil är markerat med en grön stjärna.

Vägen förbi torpet Kastet. Idag växer här mest granskog, men kring 1800-talets mitt var landskapet mycket mera öppet. Betande djur höll nere mycket av växtligheten.

Väghållningssten längs vägen mellan ett par av torpen på Varekils utmark. Väghållningsstenar markerade ansvaret för vägunderhållet längs olika delar av vägen.

Bland flera kartor över det här området finns det en som jag först lite snabbt bläddrade förbi innan jag tittade lite noggrannare på den och såg att här fanns en spännande koppling till områdets äldre historia. Torp växer ju sällan upp på helt jungfrulig mark, torpområdena har en bakgrund och rötter bakåt i tiden. Kartan ifråga är gjord 1772 och avbildar ett område i gränsen mellan tre byar och gårdar. Området beskrivs som ödegården Tjärnekärr och anledningen till att kartan gjordes var att det var oklart var gränserna gick och hur de olika gårdarna hade rätt att använda området. Ordet ödegård sätter omedelbart igång tankebanorna hos varje bebyggelsehistoriskt intresserad arkeolog. Bohuslän, liksom Dalsland och delar av Västergötland, har stora mängder ödegårdar som vi kan se på äldre kartor och ibland i ortnamnen. Det handlar om gårdar som varit i bruk under tidig medeltid och sedan övergivits under den stora krisperioden som inleds med digerdöden, pesten, 1350 och fortsätter genom hela 1400-talet. En del av de övergivna gårdarna odlades upp igen, men långt ifrån alla.

Karta från 1772 över ödegården Tjärnekärr

År 1772 fanns det ingen bebyggelse inom ödegården Tjärnekärr. Här var betesmark. Men lantmätaren satte igång att utforska området nästan som en arkeolog skulle gjort och bland hans utläggningar om felaktiga gränsmärken och tvivelaktiga uppgifter finner vi intressanta saker.

1mo. Den på kartan sub.lit. O tecknade rektangulära platsen, vilken förmenas i forna tider haver varit ingärdad och med hus bebyggd, vilket inte heller synes olikt, emedan såväl omkring, som inom denna plats sammanlagde stenar teckna sig såsom rudera efter gamla gärdesgårdar och tomtningar till hus, även som och därinom finnes en ständig vattengrop vilken tros hava varit brunn till ödegården. 2do Ett slätt fält utmed stenraset, på kartan signerat, dock utan någon viss utsatt vidd, sub.lit. e, varest jorden förekommer lika som upplöjd och åter igenlagd, varav slutas vill, att samma fält av åbon på ödegården, till åker blivit nyttjat.

Lantmätaren har alltså identifierat både platsen för ödegårdens bebyggelse och dess åkermark. Husgrunderna och en källa på gårdstomten var fortfarande synliga 1772. Men senare förändras det gamla ödegårdsområdet. På laga skifteskartan över Varekilsnäs 1857 har två torp, Ödegården och Kärnekärr, anlagts och ödegårdens gamla åkermark har odlats upp igen.

Laga skifteskartan över Varekilsnäs 1857. Utöver båtsmanstorpet så har två torp placerats inom ödegårdsområdet.

Sådana här förändringar är inte alls ovanliga i Västsverige. Kring den äldsta, väl etablerade bebyggelsen med rötter långt ned i förhistorisk tid finns det områden som har varit en slags resursområden, som har använts på olika sätt över tid. Inte de bästa odlingsområdena, men inte heller helt omöjliga. En del sådana här områden har varit bebyggda redan under äldre järnålder och sedan övergivits under yngre järnålder, kanske kring den tidens krisår under 500-talet, med pest och klimatförändringar. Under början av medeltiden, 1000–1100-talet, när befolkningen växte, odlades de upp på nytt för att sedan lämnas öde efter digerdöden. Och sedan odlas de upp återigen, en del redan under 1500-talet när Gustav Vasa försökte få igång nya gårdar och mer skatteintäkter, andra under främst 1800-talet, den stora torpexpansionstiden.

1800-talets torpare är alltså länkar i en lång kedja av människor som puttats, eller flyttat, ut lite i marginalen när det blev för trångt i bygden. De har fått bruka mark som var lite sämre, använda många olika resurser för att klara sig, och många tog chansen att flytta när bättre mark blev ledig. Eller, som under 1800-talet, att flytta in till staden eller till och med lämna landet och söka lyckan någon annan stans.

Christina Rosén, Arkeologerna Mölndal