Sofia kollar sektionen (genomskärningen) av stolphål. Stenen har varit del av en stenskoning runt stolpen men puttats ner när husets förstörts och stolpen dragits upp. I just detta hus fanns det mycket bränt material i stolphålen, så mycket att vi funderar på om huset förstörts i samband med en brand. Foto: Arkeologerna (CC-BY)

Den arkeologiska undersökningen av ESS-området är indelad i tre mindre delområden och i det här inlägget kommer jag att berätta lite om det som vi hittar allra längst norrut. För er som någon gång kör E22:an mellan Malmö och Kristianstad så finns vi nästan precis under de tre vindkraftverken strax nordost om avfarten vid Sony Ericsson i Lund.

I det här området är vi just i färd med att gräva ut lämningar efter några av de nio förhistoriska hus som har schaktats fram.  Utifrån resultaten av förundersökningen visste redan innan vi började att boplatsen dateringsmässigt spänner från yngre bronsålder/ förromersk järnålder till yngre järnålder (här ca 1000 f Kr – 850 e Kr).

En fråga vi har är om det finns bebyggelsekontinuitet i området eller om man i olika perioder valt att återkomma till samma plats. I dagarna skickar vi de första proverna för 14C–analys.

Redan nu funderar vi dock kring husens dateringar där skärvor av keramik och husens utseende/struktur kan berätta för oss att ett av husen sannolikt restes kring år 0 medan ett annat uppfördes några hundra år senare i början av folkvandringstid, ca 400 e Kr. De flesta husen i det här området ligger var för sig och det är relativt enkelt att avgöra hur byggnaderna har varit konstruerade. I andra fall kan det vara så att flera hus byggts efter varandra på i stort sett samma plats, vilket kan göra husens utseende mer svårtolkat.

I ett hus som tidigare daterats till vendel-/tidig vikingatid (660-860 e Kr) har förkolnade sädeskorn hittats i jorden som fyller hålen där stolparna har stått. Sädeskornen kommer att kunna hjälpa oss med att diskutera hur det lokala jordbruket har sett ut och förändrats över tid. På några utvalda sädeskorn kommer både strontium och DNA-analys att utföras, vilket kan berätta om geografiskt ursprung och eventuell import. Dessa små pyttefynd har alltså potential att svara på mycket stora frågor!

Ett av de längsta husen i området, ca 40 meter. De rosa kubbarna markerar platsen för den inre konstruktionen, de takbärande stolparna. De vita kubbarna visar en del av vägglinjen. I bakgrunden undersöker Anna-Sara och Krister lager i en mindre fuktsänka i mitten av området. Foto: Arkeologerna (CC-BY)