Arkeologi är passion. Vissa dagar krävs det mer passion än andra. Sådana dagar då vädret gör att alla andra invånare i länet håller sig inne i stugvärmen.

Då vill det till en verklig passion för sitt yrke. En genuin lust att upptäcka, en stor förväntan på vad som kan finnas och vilka nya berättelser som uppstår ur det.

Det här var en sån dag. Jag var ute på en utredningsgrävning och letade fornlämningar med Ann och inne i den varma ombonade traktorgrävaren satt Björn som inte kunde förstå hur vi stod ut med tillvaron och påpekade att han hade det sommarvarmt i sin hytt. Fingrarna våra var stela som träpinnar och tårna hade vi förlorat kontakten med redan någon gång på morgonen. Vi befann oss i Tullinge, i kanten av det flygfält som nu är nedlagt och ska bebyggas med bostäder i framtiden.

Men platsen där vi gräver är spännande, en fin och jämn, lagomt sluttande sandig skogsbacke som blivit hygge. Inom synhåll i den öppna terrängen har vi en tidigare undersökt boplats från stenåldern. Skulle den ha en fortsättning hitåt? Grävarn drar långa schakt med jämna mellanrum, kryssande mellan stubbarna. Sanden är perfekt för en badstrand, varmt ockragul, som tagen ur en turistbroschyr där palmerna klippts bort. Här skulle det letas slagen kvarts, indikationen på att någon arbetat här med tillverkning av redskap under stenåldern.

”Då ploppade den upp”

Spänningen höll oss igång. Och kylan. För varje tag som Björns maskin drog blev vi nerkylda och längtan efter att få gå lös med hacka eller skrapa ökade. Plötsligt öppnar sig den blygrå himlen och det börjar snöa ymnigt. Snötussar stora som pepparkakor gjorde raskt marken prickig. Modet sjönk. Det var ju fantastiskt vackert med de gnistrande vita tussarna på den ockragula sanden men hur lätt är det att upptäcka kvartsbitar i den mosaiken? Tappar vi hoppet blir ju tillvaron enbart iskall, inte förväntansfull och spännande. Vi blir ju trots allt varma av rörelsen så vi fortsätter håglöst att gräva.

Och då, som om någon förstått att omskolningsplanerna ökade i takt med snöfallet ploppade den upp. Kniven i snön!
Kritvit, perfekt. Eggen ännu rakbladsvass är efter 7000 år i sanden. Denna kniv är av en annan sorts kvarts än den som annars användes på boplatsen, vitare, finare, tätare. Den vanliga kvartsen är mer vitgråbrun och full av insprängda föroreningar, av samma sort som finns i de näraliggande kvartsbrotten, men min kniv är speciell. Ett ömt vårdat föremål som följt med från andra platser. Eggen har värnats för att inte mista sin skärpa. Genom tiden känns ännu kärleken till hantverkskunnandet, att ur en utvald sten slå en perfekt flaga och skapa en klenod värd att bära med sig på färderna mellan lägren. Var den en gåva? Ett arv? Ett minne? Vanliga bruksföremål kunde man lätt göra nya och kvarts är ett mycket vanligt material som finns lättåtkomligt i synliga ådror lite varstans. På varje stenåldersboplats finner vi mängder av kvartsavfall från redskapstillverkning. Att göra nya redskap och reparera gamla verkar varit en snart sagt daglig syssla. Det skulle nåt speciellt till för att bevara och ta med sig ett föremål i ett rörligt liv. Någon har tagit med sig denna kniv hit för 7000 år sedan.

7000-årig kniv

Kniven i snön är speciell. Mycket speciell. När jag ser den kritvita kniven i min rödfrusna hand är jag plötsligt tillbaka till slutet av äldre stenåldern. Jag står på min ö, på den fina sandstranden som sluttar ner mot den salta vidsträckta fjärden som kantas av andra större och mindre öar i den stora skärgården. På den stora vattenspegeln syns flera kanoter ute på fiske och fångst och röken stiger från boplatser på de andra öarna. Fastlandet är mycket långt borta. Havsytan är 50 meter högre än idag.

Jag känner lukten av fisk. Vid mina fötter ligger den nyfångade sälen, blank och fet. Jag hör glädjen och skratten över den fina fångsten och det knirkande ljudet av springande fötter i sanden. Barnen hinner först fram medan de gamla tar det i sin egen takt, tryggt förvissade om att de inte blir utan. Den fina vassa kniven kommer fram och skär genom skinn och späck. Det vita bladet blänker i solen. Sälen blir till mat åt många. I villervallan och ståhejet vid delandet och utdelandet faller kniven obemärkt till marken, trampas ner i sanden och försvinner. Inte för alltid, men för att ligga dold i 7000 år!

Museets magasin

Kylan återkallar nutiden. Jag lägger efter en lång stund kniven i en egen liten påse och stoppar i fickan. Snart nog ska den hamna i det stora museets magasin, i en liten brun pappask med de andra fynden från boplatsen. Den kommer fortfarande vara det finaste föremålet i sin ask men sin förmåga att flytta folk till stenåldern lär den nog tappa i sin nya miljö.

För att vara lite tråkigt korrekt (ränderna går aldrig ur) måste jag påpeka att strikt definitionsmässigt är kniven i snön inte en kniv utan ett avslag, även om hela dess själ skriker kniv åt mig. Den är 3,7 x 2,4 x 0,4 cm stor och ingår i fyndnummer 115, RAÄ 485 i Botkyrka socken, Stockholms län.

Av: Wivianne Bondesson