Den här veckan jobbar vi mycket med att undersöka de brunnar som försett boplatsen med färskvatten. Vi har i tidigare post från 15/5 berättat om betydelsen av brunnarna för att kartlägga landskapets karaktär under olika tidsperioder, i förhållande till människans markutnyttjande. Genom analys av fröer, sädeskorn och pollen kan vi exempelvis få en bild av graden av uppodling och landskapets öppenhet, i alla fall under den tidsperiod som respektive brunn varit i bruk.

Men, undersökningen av brunnarna kan också ge oss information om andra förhållanden. När vattnet till slut blivit otjänligt och brunnarna tjänat ut sin roll så har de ofta använts som soptippar, det vill säga att man slängt allt sitt hushållsavfall i brunnen istället för att gräva ned det i marken. Samtidigt har säkerligen brunnskonstruktionen successivt förfallit ¬– ett fynd av en tillspetsad käpp (se bild) kan exempelvis vara en del av ett flätverk som hållit brunnens sidor på plats.

En stor del av hushållsavfallet bestod av restprodukter från konsumtion av kött och fisk, huvudsakligen ben, men säkert även delar av djurens innanmäte. När sådana sopor bryts ned uppstår en stark odör och de kan givetvis även locka till sig ovälkomna rovdjur. Av den anledningen var det viktigt att göra sig av med soporna under jord.

Vår animalosteolog (benexpert specialiserad på djurben) Ola Magnell ska analysera benmaterialet och kommer att sammanställa hur konsumtionsmönstret sett ut på platsen, det vill säga vilka arter (får/get, svin, nöt, fågel, fisk osv) man ätit och om det finns några specifika slaktmönster, till exempel att man slaktat ut nötkreatur i en viss ålder. Han kan också identifiera om hela kroppar konsumerats på platsen, eller om vissa delar av skeletten saknas. Om det skulle vara ett genomgående mönster, så kan det tyda på att man exporterat vissa delar. Från andra platser i närområdet finns nämligen exempel på att de bästa köttstyckena inte finns representerade på platsen och att dessa kan ha exporterats till centralplatsen i Uppåkra. Kanske kan vi finna ett liknande mönster även här?

När det gäller benmaterialet har vi för övrigt även hittat en avfallsgrop med flera nedgrävda torskhuvuden av storformat (se bilder). Utifrån typiska särdrag hos dessa torskhuvuden har Ola Magnell kunnat beräkna vikt och kroppslängd på den största av dem, resulterande i 27 kg och 144 cm! Torskar av dessa dimensioner fångades troligen inte med nät, utan har istället fiskats med krok ute på djupt vatten. Fyndet är speciellt eftersom det rör sig om flera riktigt stora torskar som lagts ned i samma grop, men det berättar samtidigt något om kontaktnät och att man även utnyttjade havet som resurs i sitt näringsfång.