Onkel Adamsgården under 1700-talet

Bostadshuset och säkert också magasinet intill stod alltså färdigt på hösten 1795 för att ta emot sina första hyresgäster. Det verkar helt klart stadens medelklass som efterfrågade den här typen av bostad, med lägenheter om tre rum och kök. Men hur såg det ut tidigare på gården?

Tack vare vår noggranna kartläggning av alla ägare och boende under 1700-talet har vi idag mycket detaljerad kunskap om vilka som bodde här innan det nya huset byggdes. Gården på Hunnebergsgatan 30 fanns med på vår äldsta tomtkarta från 1696, där den kallas Måns Flådras arvingars gård. Men senare under 1700-talet var gården uppdelad på två delar.

På tomtkartan 1696 befinner sej Onkel Adamsgården utanför stadstullen, längst ut på Hunnebergsgatan.

Den östra delen av tomten ägdes under 1700-talet av flera dödgrävare – först Börje Jonsson och hans hustru Christina Hansdotter på 1730-talet, sedan Jonas Arvidsson. Jonas omtalas omväxlande också som trädgårdskarl. Han gifte sig med änkan på gården, Christina. Åldersskillnad var 15 år, Jonas var 28 år och änkan Christina 43 år. Ändå dog de båda två 1769 med bara några månaders mellanrum.

Kartan från 1757 visar att gården var uppdelad på två tomter, nr 4 och 5.

Därefter bodde det ytterligare en dödgrävare på gården, Jonas Månsson. Slutligen ägdes den halva gården av kopparslagare Lars Pihlström. Efter hans död kunde hans änka Anna Larsdotter Boman bo kvar ytterligare 23 år. Men att hon bodde här under stor fattigdom visas av att gården faktiskt ägdes av Fattighusdirektionen. I dödboken kallas hon för ”fattighjon”.

Den västra tomten ägdes av förre fjärdingsmannen Anders Lindberg och hans hustru Maria Pedersdotter. Deras dotter kom att gifta sig med Otto Gran, som egentligen hette Octavio Granario, och som i kyrkböckerna kallas för en ”omvänd italienardräng” – ett tidigt exempel på en invandrad sydeuropé. Tyvärr vet vi inte så mycket mer om hur han kom till Sverige.

Familjen Lindberg och Gran kom sedan att äga gården under hela 1700-talet i flera generationer. Från 1760-taelt har den västra tomten expanderat väldigt. Otto Gran och hans familj tar in väldigt många hyresgäster. Det är fråga om enklare folk; ullarbetare, reservsoldat, trädgårdskarl, ringkarl, filtmakaregesäll, garvaregesäll, skoflickare. Många hyr endast korta perioder. Vi vet inte hur husen såg ut på gården, det är svårt att begripa hur alla dessa människor fick plats. Trångboddheten måste ha varit stor, många av hyresgästerna omtalas som sjukliga och ofärdiga.

Otto och Christinas dotter Ulrika gifte sig sedermera med kyrkobyggare Jonas Frisk. Det var alltså deras son Johan Peter Frisk som lyckades köpa tillbaka de båda tomterna och återställa gården som den varit hundra år tidigare. Det är spännande att tänka sig att Johan Frisk bott på gården som barn och upplevt nöden och eländet. Jonas har lyckats avancera från bodbetjänt till handelsbokhållare. Kanske såg han det som en revansch att återställa gården och bygga ett nytt och modernt hus.