Under 1600-talet och större delen av 1700-talet användes området för Johannebergs landeri som slåtteräng och kanske för bete om sensommaren och hösten, efter slåttern. Mot slutet av 1600-talet skördades här 20 palmar hö årligen. Palm, eller parm, var ett mått för hö, som varierade ganska mycket över tid och rum. Möjligen avsågs här kronans palm, som motsvarade 5,65 kubikmeter. Isåfall skördades här i genomsnitt 113 kubikmeter hö per år. Johanneberg var en ganska liten del av stadens landerijordar. Lägger vi samman avkastningen från alla jordarna så blir det tydligt att den gav ett betydande bidrag till stadens matförsörjning och hästhållning.

Det är lite svårt att avgöra exakt när Johanneberg övergick från att vara jordbruksmark till att bli en bostad, bland annat för att det inte finns mantalslängder denna tidsperiod. Göteborgarna var nämligen befriade från mantalsskatten under en lång period, och det finns mantalslängder först från år 1813. Mantalslängder är annars en bra källa till var folk bodde.

Två kartor hjälper oss att se hur Johanneberg såg ut när det först började bebyggas under slutet av 1700-talet. De är från 1790 respektive 1800, men visar delvis olika saker. På kartan från 1790 ser vi en byggnad med två flyglar och en liten väg som dragits från Södra Vägen upp till tomten. Någon trädgård finns inte markerad, men väl ett område som möjligen redan nu var avsett att användas som en sådan. För frågan är om inte denna karta visar en planerad utbyggnad, snarare än hur det verkligen såg ut.

Johannebergs landeri år 1790

Kartan från år 1800 är ett utsnitt över en stor karta över alla stadens jordar, med tillhörande namn på innehavarna. Denna karta visar bara en vinkelställd byggnad på platsen för de senare landeribyggnaderna och någon trädgård finns inte alls inritad. Karttexten berättar att bagare Norlings änka arrenderade tomten (nr 149) och att den innehöll omkring 4,5 hektar ”odlade ägor” samt en del obrukbart berg. Väster därom löpte en fägata som också innehöll betesmark, nr 150 på kartan. Genom denna kunde boskapen ledas ut på bete på Geteberget. Längs med Södra Vägens västra kant syns en markering som kan vara en gärdesgård eller kanske den häck med granplantor som skrädderiåldermannen Georg Printz år 1774 hade åtagit sig att sätta upp. Mot söder var marken avgränsad med en gärdesgård.

Johannebergs landeri år 1800

Oavsett kartornas olikheter, så är det här, precis i slutet av 1700-talet som Johanneberg börjar etableras som en plats för bostad och/eller rekreation. Det är oklart i vilken utsträckning de första innehavarna verkligen bodde här. Förmodligen gjorde de inte det. Bagar Norlings änka, som för övrigt hette Wilhelmina Winberg, hade hus och gård inne i staden.

Christoffer Troilius, ekipagekapten i Ostindiska kompaniet, som innehade landeriet efter änkefru Norling och fram till 1817, var däremot mantalsskriven med sin familj på Johanneberg och det är högst troligt då som parken börjar etableras.

Hushållet på Johanneberg bestod av Troilius själv (1747–1830), hans hustru Inger Elisabet Schale (1762–1814) och deras döttrar Anna, Carolina och Charlotte. Flickorna hade en informator vid namn Jacob Cnattingius. De fick alltså undervisning i hemmet, något som inte alls var ovanligt för mer välbärgade barn vid den här tiden. Här fanns också kusken Anders Svensson och arbetskarlen Börje Åberg, som vi kan misstänka hade en del att göra i trädgården. Någon trädgårdsmästare fanns här dock inte. Fem pigor behövdes för att serva familjen med allt det praktiska i vardagen och de var Ingeborg Ericsdotter, Gustava Dahlberg, Britta Lundberg, Cathrina Hellman, Anna Br Swedgrén.

 

Dockskåpet från ca 1820 kommer inte från Johanneberg, men det ger en bra bild av hur en salong i ett välbärgat hem kunde se ut vid den tiden. Från Digitalt museum (BY-NC-ND).

Mantalslängden från 1813 avslöjar att kapten Troilius nyttjade tobak liksom informatorn, kusken och arbetskarlen. Alla kvinnorna i huset, både familjen och pigorna, ägde ”sidenpersedlar”, alltså plagg av siden. Troilius ägde ett fickur av guld och det fanns två hundar i familjen. I Göteborgs stadsmuseum finns ett par porslinstallrikar bevarade som tillhört Inger Elisabet Schale, märkta med hennes initialer. Specialbeställda serviser, ofta från Kina, ingick i det förmögna borgerskapets markeringar av sin egen betydelse.

Det är mycket möjligt att Troilius och Inger Elisabet var de som började bygga upp trädgården, medan senare innehavare fortsatte deras verk. Om detta berättar vi i ett kommande inlägg.