Är all historia värd att berättas? Ja visst, men det beror också på hur man väljer att göra det. Men vilken av alla historier ska få gestalta ett område, och vem bestämmer det?

En plats härbärgerar många historier och speglar många människors minnen. Vi har alla en relation till platser vi minns, särskilt dem vi har starka förhållanden till. Inte minst har vi märkt detta när vi berättar om Johannebergs landeris historia. Historia speglar framförallt en föränderlig värld, och människors förhållande till förändring och nymodigheter, inte minst nu i förtätningens tidevarv.

En plats historia är ofta den som människor minns från sin egen livstid och den historien behöver inte vara gammal. Nyligen planterade äppleträd, som dessutom skadat fornlämningens trädgård när de grävdes ner, blir för någon en symbol för parkens gröna historia.

Landeriets byggnader har varit en arbetsplats på senare år, med grusad parkeringsplats mitt framför husen. Säkert en mycket trevlig arbetsplats. Men hur såg livet i parken ut när vi kom? Den övre terrassen var bitvis en stängd miljö, dit man som förbipasserande var osäker om man var välkommen till, men för boende i området en praktisk park att rasta sin hund i. Gläntan ovanför var en skräpig miljö bakom Universitetsbiblioteket, med efterlämnade persedlar som bland annat antyder olaglig verksamhet.

Johannebergs landeri 1945. Landeriet var hyreshus under mitten av 1900-talet. GSM, 0:2930.

En skärva av ett dockansikte i porslin funnen i landeriets trädgård.

När vi ska beskriva en plats historia, så är det en brokig mängd historier som kommer fram. Platsens historia får ett eget liv som speglar en liten del av de händelser som ägt rum. Landeriet var hyreshus under 1900-talets mitt, och vi har träffat några som vuxit upp i huset och haft lekparken som sin kära lekplats. Vi har fått höra ett par äldre damers berättelser om våghalsiga hopplekar runt barndomens hyreshus. Vi kan alla leva oss in i hur det känns att återvända till barndomsplatser, och dem vill vi ska vara oförändrade.

För snart hundra år sedan var parken en central del i Göteborgs Jubileumsutställning. Inför utställningen omskapades området en hel del när Barnens Paradis byggdes. Många mer eller mindre märkliga historier kan berättas om detta, men alligatorbegravningar i slänten är den historia som tydligen eggat mest.

Läs mer om alligatorerna.

Parken var en handelsträdgård kring och strax efter år 1900. Hur denna verksamhet påverkade platsen är lite oklart. Ännu har vi dock inte i vårt historieberättande nått fram till fornlämningen, den äldre trädgården som vi har i uppdrag att dokumentera enligt fornminneslagen. Det som vi ser av landeriets park idag är påtagligt förändrat från när landeriet verkligen fungerade som landeri. Det är till exempel mängder med påförda jord- och lermassor som körts till platsen under årens lopp. Kanske ser det dramatiskt och våldsamt ut med stora maskiner som gräver bort jord och stökar till det. Men för att nå ned till 1800-talsträdgården så måste alla dessa yngre massor tas bort.

Vad vi nu gräver fram är fornlämningen, med de historiska rabatterna, de gamla trapporna, de stenlagda gångarna och de gedigna murarna som byggde upp terrasserna. Det vill säga det riktiga Johannebergs landeri! En person född kring år 1800 kan hända ha blivit sentimental om de fått se vår bedrift. Är det då detta historiska landeri, med den historiska trädgården som ska återskapas? Eller är det de idag levandes minnen av platsen som ska återskapas?

Historia består av lager på lager av minnen och händelser som ser olika ut för olika människor. Det finns inte en, allmängiltig historia, lika för alla. Den som tror det hamnar lätt i en farlig historielöshet. När vi undersöker parken och när det sen ska återskapas befinner vi oss i gränslandet mellan människors enskilda historier och minnen och en historia med djupare perspektiv, med många röster och idag kanske bortglömda minnen. Vems historia ska vi berätta? Vi kommer att få anledning att återkomma till detta när vårt fältarbete är klart.