Medeltida kyrkor, äldre gravar, söndervittrade murar och renoveringar. Vi på Arkeologerna genomför ofta specialundersökningar i kyrko- och kyrkogårdsmiljöer.

Örberga kyrka firar 900 år 2016. Trävirke i de halvrunda trapptornen har årsringsdaterats till vintern 1116–1117. Foto: Arkeologerna (CC BY)

I samband med kyrkorenoveringar, grävningsarbeten på kyrkogården som ledningsdragning eller omläggning av kyrkogårdsmurar, genomför vi arkeologiska undersökningar på uppdrag av länsstyrelsen och Svenska kyrkan.

Här har du möjlighet att följa och ta del av resultaten från några av de projekt vi arbetat med.

Kyrkor

Våra äldsta bevarade kyrkor är mer än 900 år gamla och rymmer därmed en lång historia av människors tankar och tro från skilda tider. Kyrkornas utseende och disposition visar på skiftningar i stilar och liturgi samt förändrade tolkningar av den kristna läran samt hur denna skulle förmedlas.

Flera mindre undersökningar har på senare år kompletterat bilden av kyrkans etablering i Östergötland på 1000-talet genom fynd av tidigkristna gravmonument, som i Heda och Vadstena. Gravmonumenten, som nu har påträffats i samtliga östgötska städer, visar också att den miljö som de påträffas i var en viktig faktor i urbaniseringen.

Rekonstruktion av träkyrka, klockstapel och tidigkristna gravmonument i Klåstad utanför Vadstena, efter de arkeologiska undersökningsresultaten. Foto: Johan Levin, Östergötlands museum (CC BY)

De senaste årens undersökningar har också gett oss viktig kunskap om föregångarna till de senare medeltidskyrkorna beträffande planformer och konstruktion; som träkyrkorna i Klåstad, Östergötland, Hagby kyrka i Småland och Södra Råda, Värmland.

Genom undersökningen av Gårdby kyrka på Öland har vi kunnat fastställa när kyrkan byggdes, men också när olika tillbyggnader och renoveringar gjordes utifrån det trävirke som påträffades.

Mynt i kyrkorna kan tolkas som en spegling av kyrkobesökarens rörelse i rummet i samband med offrande. Avsaknaden av mynt i koret under äldsta tid indikerar att rummet enbart var avsett för prästerskap och kör. Från och med 1300-talet förekommer en större mängd mynt i koret, kanske hade församlingsmedlemmarna då tillgång till detta rum i samband med offergången. Under 1400-talet skedde en förändring av var man offrade i kyrkan, vilket en myntkoncentration vid triumfbågen indikerar. Det visar på sidoaltarnas betydelse och en dyrkan av de helgon de var instiftade för.

Hagby rundkyrka söder om Kalmar med medeltida gravar för en person men också tre gravkammare för flera personer från 1600- och 1700-talen. Foto: Arkeologerna (CC-BY)

Kyrkogårdar

Även begravningstraditionerna har varit föränderliga. Om man begravdes i en kista eller svepning kunde bero på i vilken miljö man fick den sista vilan. I dominikankonvetet, S:t Olov i Skänninge, rörde det sig i stort sett uteslutande om svepningar medan det på sockenkyrkogården i Klåstad, några kilometer därifrån, förekom ett stort antal träkistor. Social skiktning, men även könsindelning av kyrkogården föregick gårds-, familje- och 1700-talets linjegravar. I ett äldsta skede har vi inte kunnat belägga en könsuppdelad begravningstradition men på 1100-talet finns indikationer på att kvinnor begravdes på kyrkans nordsida, som i Örberga och Östra Harg, Östergötland.

Omkring år 1200 verkar det som att kyrkogårdens norra sida till stor del övergavs som begravningsplats, vilket syns tydligt i Klåstad men som också indikeras i Tingstad, Yxnerum och Östra Harg, Östergötland. Det gäller inte alla kyrkogårdar, exempelvis Broby , Östergötland hade endast sin kyrkogård på nordsidan om kyrkan. Men även andra traditioner har förekommit under mer än 1000 år av kristna begravningar. Vissa begravningstraditioner är mer generellt belagda medan andra är mindre belysta.

Tidigare har man ofta kunnat påvisa en koncentration med barngravar i anslutning till, men på utsidan av koren, som till exempel i Södra Råda. Vid senare undersökningar har vi också hittat samlingar med barngravar på andra platser. I Hagby utanför Kalmar undersöktes ett stort antal barngravar direkt sydväst om rundhuset. Inga vuxengravar fanns i området.

Runt dopfunten i Klåstad, såväl som vid den förmodade dopfuntsplatsen i Hagby, var många barn begravda. För den senare placeringen är det lätt att tänka sig en koppling mellan dopet och barnen, medan högaltaret som symboliserar Jesu grav och var platsen för mässoffret, bör varit avgörande för gravarna runt koret.

Flera kyrkogårdsmurar är medeltida och någon har också haft föregångare i annat material. I samband med att man upphörde att begrava på nordsidan förminskades kyrkogården med denna de. Såväl tidigkristna gravmonument som runstenar har också påträffats i samband med arbeten med kyrkogårdsmurar, som i Spånga, Uppland.

Örberga kyrkogårdsmur under renovering.
Foto: Arkeologerna (CC BY)

Bevarande

Den arkeologiska medverkan vid denna typ av undersökningar har också medfört att byggnadslämningar och gravar har kunnat bevaras. Alternativa sträckningar för ledningar har föreslagits liksom variation när det gäller nivåer på ledningsschakt. Utifrån den kunskap vi har om begravningstraditioner och kyrkobyggnader kan vi ge rekommendationer för att markingrepp på kyrkogården ska göra så liten skada som möjligt på de äldre lämningarna.