För närvarande pågår schack-VM i London. Schack är ett spel med gamla anor och ibland dyker det upp riktigt gamla spelpjäser…

Under slutet av 900 talet- och början av 1000-talet spreds schackspelet från de arabiska länderna kring Medelhavet till länderna i norr. I de nordiska länderna började man spela schack under 1100-talet men då var det främst inom samhällets elit, bland kungar, adel och det högre prästerskapet. Det var endast några få procent av befolkningen som kände till och behärskade spelet, som ursprungligen kom från Indien.

Foto: Arkeologerna CC-BY

Den äldsta europeiska källan, som beskrivit spelet och dess regler, är Versus de scachis – ett 91-radigt poem från tiden kring år 1000. När spelet spreds över världen förändrades reglerna. Den dominerande militära symboliken med stridande enheter i en armé som fanns i det indiska och arabiska spelet, kom i Europa istället att vara symboler för de olika samhällsklasserna i det europiska feodalssamhället. Kungen var fortfarande kung, men den som i det indiska och arabiska spelet varit hans rådgivare, eller visir, blev nu i stället drottning, elefanten gjordes om till biskop, hästen till riddare, vagnen blev ett torn och fotsoldaten en bonde.

De äldsta schackpjäserna var mycket naturalistiskt utformade, något som stred mot Koranens förbud mot avbildningar av människor och djur. Därför kom schackpjäserna att under 1100- talets lopp omformas till mer abstrakta och stiliserade figurer.

Ett av de finaste fynden som gjordes under utgrävningen i kvarteret Eddan i Linköping är en 800 år gammal spelpjäs av horn i en igenfylld brunn. Den föreställer en kvinna på en tron, kanske en drottning. Hon har en krona på huvudet, håret är flätat och hon är klädd i en klänning med mantel som faller i mjuka veck. Dessutom finns rester av röd färg kvar. Figuren påminner om vikingatida schackpjäser, liknande finns på British museum i London. Kanske var det någon som spelade schack på 1200-talet som tappade en pjäs.

Foto: Arkeologerna CC-BY

Foto: Arkeologerna CC-BY

Konservator Lovisa Dal väger drottningen för att se hur mycket hon har minskat i vikt under torkningen. När vikten är konstant är torkningsprocessen klar. Foto: Historiska museet i Lund.