För tusentals år sedan byggde människorna flacka stensättningar högt upp på bergskrön med milsvida utsikt över skärgården. Kanske begravde de sina döda här. Under oktober 2017 grävs gravarna i Stala på Orust ut. 

Orsaken till att vi gräver är att Trafikverket ska bygga om väg 160 mellan Säckebäck och Varekil på Orust. Under äldsta bronsåldern (för ca 3 500 år sedan) såg landskapet annorlunda ut, då var platsen ett sund och berget en av flera öar i den inre delen av en forntida skärgård. Här bodde troligen människor som levde av fiske och jakt men som även kan ha haft boskap.

Ovanligt med kvarts

Fornlämningarna ligger 15 meter ö h på bergskrön och sluttningar som vetter mot havsviken Tjuve kile. På öarna i syd finns flera så kallade stensättningar i liknande lägen. En stensättning är en formation av packad sten i lager, ofta cirkelrund till formen och ibland täckt med jord och sand. Det är en gravplats. De som finns i området dateras troligen till järnåldern och skiljer sig åt från andra stensättningar främst i uppbyggnad men ett gemensamt drag är att kvarts använts i stenpackningarna.

Fenomenet med flacka stensättningar i havsnära krönlägen är vanliga i Bohuslän. Ofta består stensättningen här av ett centralt placerat monument som omgärdas av mindre stenpackningar, s.k. satelliter och det är vanligt att kvarts återfinns i packningen. Om det finns en gravgömma så innehåller den ofta bara fragment av fynd och ibland brända ben.

Vilka riter förekom här?

De gravar vi ska undersöka ligger i liknade lägen men hur de är byggda och vilket material som använts är annorlunda. En av lämningarna, Stala 352, har omdefinierats från grav till stenklätt berg. Då detta är ett ganska nytt fenomen finns ännu ingen klar definition om vad det är. Oavsett, är Stala 352, på samma sätt som de övriga stensättningarna, att betrakta som en rituell plats.

Ett handlingsteoretiskt perspektiv kommer att användas för att via de materiella spåren efter handlingar studera olika ritualer i samband med död och begravning under järnåldern. Begravningsritualen kan betraktas som en process bestående av en kedja av händelser där ritualisering ses på som en social aktivitet med egna aktörer, därigenom flyttas fokus från ritualens symboliska mening, till de rituella handlingarnas praktik.

Bland annat söker vi svar på vilka riter som förekom om några alls och vilken uppgift riten fyllde, men även hur de praktiskt såg ut.

I ett handlingsteoretiskt perspektiv är även synen på landskapet som process viktig. Här handlar det om att synliggöra hur olika aktörer förhåller sig till landskapet, både det samtida och det övertagna, ärvda landskapet.