Flera vikingatida gårdar kan ha legat i Vackerby under yngre järnålder. Hösten 2017 undersöktes en del av området norr om Gnesta som låg nära en förhistorisk kultplats tillägnad guden Frö.

Under september 2017 pågick en arkeologisk undersökning i Vackerby, nära Frustuna norr om Gnesta. Anledningen var att Gnesta kommun ska bygga bostäder på platsen. Det är ett område vars strategiska läge nära flera insjöar och den viktiga farleden Trosaån i sydost kan ha utgjort en centralplats under järnåldern. Namnet Frustuna idikerar att här låg en förhistorisk kultplats tillägnad guden Frö på vikingatiden för tusen år sedan.

I Vackerby finns även gravar och gravfält som dateras till brons- och järnålder  liksom skålgropslokaler.

Bebyggelsen tycks under järnålder ha bestått av mindre gårdsenheter men det finns även tecken på två samtida gårdar som existerade parallellt under vikingatiden. Gårdarna i Vackerby kan på olika sätt ha varit knutna till och underställda en central bebyggelse i Frustuna. Den påbörjade bearbetningen av det uppgrävda och insamlade materialet från en av gårdarna pekar nu mot att det mycket väl kan stämma.

Lin och djurben

Gården låg alldeles intill ett våtmarksområde eller en liten sjö, och platsen kallas än i dag Kissmyran. Numera anas den bara som en svacka i åkern, men under ploglagret märktes tydliga skillnader. Närmast strandkanten fanns några stora brunnsliknande gropar vars fyllningar provtagits, de innehöll fröer av lin. Det mesta talar för att de har använts för rötning i samband med linberedning. Fortsatta analyser kommer att inriktas mot att avgöra om groparna varit samtida med gårdshusen. Rötningen lär ha medfört en förfärlig stank, så i så fall har det nog inte varit någon angenäm plats att bo på.

En maskingrävd sektion genom en linrötningsgrop, förmodligen från vikingatiden. Gropen är nedgrävd i så kallad blålera, i kanten av ett våtmarksområde. I den fuktiga miljön har fröer, växtdelar och delar av en träkonstruktion från gropen kunnat bevaras. Foto: Arkeologerna (CC-BY)

I ett av husen påträffades en vävtyngd. Dessa är vanliga på järnåldergårdar, och har använts vid vävning på stående vävstolar. Men att arkeologiskt kunna knyta vävningen till anläggningar från de tidigare stegen i linets förädlingsprocess, som t ex rötningsgropar, är ovanligt. Även om det inte kan bevisas är tanken tilltalande att vi ser hur samma råmaterial behandlats i två skilda steg, men där spåren av flera mellanled saknas.

Några bitar av en diskusformad vävtyngd från ett hus ett trettiotal meter från linrötningsgropen. Foto: Arkeologerna (CC-BY)

I slänten mellan gårdsområdet och strandkanten fanns ett lager som innehöll en hel del djurben, antagligen från köks- och slaktavfall. Benen kommer att analyseras för att kunna avgöra hur djurhållningen varit sammansatt. Kanske har man varit specialiserade för att kunna avyttra kött i någon form.

Slänten mellan gården och strandkanten täcktes av ett tjockt lager av sotig lera med inblandning av skärviga stenar och djurben. Foto: Arkeologerna (CC-BY)

Tungt arbete

På gårdsområdet hittade vi också en tjärframställningsgrop. Denna typ kallas ibland för tjärtratt och brukar vanligtvis kunna dateras till yngre järnåldern. Just den här gropen var inte särskilt stor och har förmodligen bara täckt gårdens egna behov av tjära, men det kan ha funnits flera utanför undersökningsområdet. Tjäran har varit användbar till mycket, inte minst för att täta båtar.

En sektion grävd genom en tjärframställningsgrop från gårdsområdet. Foto: Arkeologerna (CC-BY)

Resultaten så långt är preliminära, men vi misstänker att gården använts för viss överskottsproduktion av viktiga basvaror. De verksamheter vi ser spår av framstår som tunga, arbetskrävande, smutsiga och illaluktande. Det här var nog inte någon avundsvärd plats att bo och arbeta på under vikingatiden.