Norra Staragården har gamla anor, och under vårens utgrävning har vi hittat lämningar från många sekler.
Norra Staragården hörde till Onsalas kaptensgårdar. Många Onsalabor kunde inte försörja sig på bara jordbruk, utan arbetade även till sjöss. Norra Staragården bestod egentligen av tre gårdar, och vi vet att en lång rad skeppare och kaptener bodde här, åtminstone från senare delen av 1600-talet till slutet av 1800-talet.
När vi började undersökningarna, var vi mycket nyfikna på om vi skulle hitta spår av sjöfart, och mycket riktigt var ett av de första fynden en knapp med en bild av ett ankare. Ett annat spår av närheten till kusten var ett sänke av sten.
Men om man bara skulle döma av spåren, hade man kunnat tro att invånarna på Norra Staragården var stenläggare snarare än sjömän. De två gårdar som undersöktes hade stora gårdsplaner med vällagda stenläggningar.
Den pampigaste av dem hörde till den mellersta gården. Den byggdes förmodligen på 1700-talet, kanske i olika etapper, och låg kvar när gården övergavs i slutet av 1800-talet. Formen på stenläggningen passar in på gårdsplanen på såväl en karta från 1810 som en från 1863.
Att bygga en stenläggning av det här slaget krävde hantverkskunnande. Flera rännor av sten, så kallade ränndalar, ledde bort vatten från gården. Delar av stenläggningen var lagd på ett sådant sätt att stenarna ledde vattnet mot ränndalarna.
Den stora stenläggningen. Foto: Arkeologerna.
Även den södra gården hade en stenlagd gårdsplan. Och inte bara en, vi hittade lager efter lager av stenläggningar. Totalt fem stenläggningar hade lagts ovanpå varandra.
Av den understa, och äldsta, stenläggningen återstod bara en liten bit. Man kan tänka sig att resten av stenarna återanvänts till något annat. Än så länge vet vi inte hur gammal den äldsta stenläggningen är, men den yngsta är sannolikt från 1700-talet.
Flera lager stenläggning på sydligaste gården. Foto: Arkeologerna.
Många av stenarna var naturligt rundade, men vi hittade också stenar som var bearbetade. Mitt på gårdsplanen på den mellersta gården, hittade vi dessutom rester av stenhuggeri. Ursprungligen låg ett stort flyttblock på platsen, men mycket av det hade tagits bort på olika sätt. Vi kunde se att människor hade eldat intill stenen, så att den blev så varm att den sprack när man sedan hällde på kallt vatten. Det fanns också rester av ett borrhål. I borrhålet hade man slagit i en kil för att spräcka stenen. En kil av den typen, som liknar en stor spik, hittades också i närheten.
När vi påbörjade årets utgrävning, visste vi tack vare två kol14-dateringar att människor hade vistats på platsen sedan 1400-talet. Ett av de viktigaste fynden vi gjorde, var några skärvor av så kallad Östersjökeramik, som tillverkades på 1100- och 1200-talet. Platsen hade alltså använts betydligt längre än vi vetat om.
Genom seklerna har människorna på Norra Staragården använt sig av olika byggnadstekniker. Vi har hittat spår av flera stolphus, som alltså bars upp av stolpar nedgrävda i marken. Troligen hade dessa hus väggar av plank mellan de takbärande stolparna, så kallat skiftesverk. Hus med jordgrävda stolpar förknippas vanligtvis med forntiden, alltså järnåldern och ännu tidigare. Men i Halland levde stolphusen kvar längre än så, kanske eftersom det var ett sätt att bygga som inte krävde så mycket trä.
De flesta husen på Norra Staragården byggdes dock av timmer, och vilade på en grund av syllstenar. Men vi har också hittat rester av vad som kan ha varit ett korsvirkeshus. Detta är en mycket ovanlig byggnadsteknik i norra Halland.
Utgrävningen är nu avslutad, men arbetet med att göra analyser, studera fynd och skriva rapport återstår. Förhoppningsvis kommer vi att lära oss mer om Norra Staragården under arbetets gång.
