Arbetet med att ställa samman resultaten och avrapportera grävningen fortsätter. Samtidigt försöker vi sätta in torpet i sitt geografiska och tidsmässiga sammanhang; hur såg de andra torpen i området ut, vilka bodde där, hur tedde sig deras liv? Och det dyker upp många historier i arkivmaterialet, historier som förtjänar att berättas. En av dem handlar om torpet Tegmyren, under säteriet Svanvik och nästan granne med Tjuvkil, det var bara drygt 400 meter fågelvägen mellan dem.
På Tegmyren avled hustrun Maja Stina Andersdotter 1862, 44 år gammal, av ”bröstinflammation” (lunginflammation) och bouppteckning upprättades i laga ordning. Boet innehöll mycket få föremål, såpass få att vi kan citera dem alla här:
1 liten och gammal förfallen ryggåsstuga
1 bord
1 gammal säng
1 gammal soffa
1 gammal kista
1 tjärtunna och 1 så
3 vattenspänner
3 silingebunkar
2 träfat
3 skålar
2 tinor
2 lådor
1 spinnrock
1 härvträ, 1 lerlampa, 1 betet(?)
1 mjölkbytta, 1 tillgöresåll, 1 gryta
1 par grytkrokar, 1 stekpanna, 1 gammal kittel av bleck
1 bakedon, 1 löbesman, 1 ullsax
gamla böcker
1 svart klädning
1 lintyg
2 täcken
1 putvar (örngott)
2 påsar
Sist i bouppteckningen dyker detta upp:
”Sterbhuset ägde en ko, men som blivit av socknens fattigförsörjningsombud blivit försåld långt för detta, till gottgörande av de 2ne minsta barnens inackordering på annat ställe för erhållandet av vård, föda och kläder…”
”Följande persedlar är olovligen tagna från detta hus, men varde här upptagna och värderade, nämligen 1 bomullsklädning, 1 särk, 2 dito gamla och slitna, 7 höns”
Det var fattigt och antagligen rätt eländigt. Bouppteckningen slutar på en skuld om 143 riksdaler och det enda huset på torpet beskrivs som en liten och gammal förfallen ryggåsstuga. Ur husförhörslängden får vi fram att de bortackorderade barnen förmodligen var döttrarna Anna Maria och Kristina. De var 6 resp 2 år när deras mamma dog. Men vad hände här? Varför hade några saker tagits bort från boet och av vem?
Varför kunde de inte ta hand om sina barn? Allmänt sett verkar torparbarnen i området kunna vara hemma tills de tog tjänst som piga eller dräng någon gång i tidiga tonåren. Vad var speciellt på Tegmyren? Lilla Kristina dog, bara 5 år gammal, men vad hände med resten av familjen (det fanns fler syskon)? En del av detta går givetvis att följa vidare i källorna, även det kanske inte finns tid till det just nu.
Det vi ser här är något som har gått snett. Familjen kan inte ta hand om sina yngsta barn, kanske för att modern var sjuk. För att betala för barnens inackordering i fosterhem tar socknen deras enda ko och säljer. Det innebär att familjen hamnar i än djupare fattigdom. De sju hönsen som olovligen tagits bort från huset – var det ett försök att rädda undan lite av matförsörjningen genom att gömma dem så ingen kunde lägga beslag på dem också? Det här är bara spekulationer. Men de små notiserna i bouppteckningen visar hur utsatta och sårbara torpare och backstugusittare var och hur snabbt deras liv kunde förändras från att vara fullt hanterbart och drägligt till rent elände.
Alla torparna i området levde inte på gränsen, som familjen på Tegmyren gjorde. Det fanns en hel del skillnader mellan dem och det går inte att tala om torpare som en enhetlig massa, även om de levde under vissa villkor som de alla delade – utsattheten och den bristande besittningsrätten till jord. Just detta, att visa hur olika torparhushållen hanterade sin situation, hur de navigerade mellan möjligheter och bristen på dem, hur de försökte skapa en värdig tillvaro, är ett av de viktigaste målen för vårt arbete.
