Som projektledare på en arkeologisk utgrävning missar man mycket av det roliga. Det mesta faktiskt. Inte det att man aldrig har kul, men man går miste om det som är så speciellt med att jobba som fältarkeolog, fältkänslan och alla historier och myter. I sandstorm och lervälling där utanför mitt (för säkerhets skull gallerförsedda) projektledarfönster berättas och skapas i detta nu historier från gamla och nyligen gjorda utgrävningar. Att vara arkeolog i början av sin karriär innebär nämligen att flänga land och rike kring och delta i utgrävningar där det för tillfället behövs folk. Varje gång man kommer till en ny undersökning möter man nya och gamla bekantskaper, alla lika sugna på att höra och berätta.
Ofta handlar historierna om någon stackare som råkat göra en blunder. De berättas på ett hyfsat medlidsamt sätt (utan att för den skull förminska nöjespotentialen). Alla vet att nästa gång kan det vara ens egen tur att figurera i en myt som sprids säsongssnabbt över hela landet. De bästa berättelserna återberättas i åratal och förlänger livet på många.
Man missar också UPPTÄCKTSSTUNDERNA. Känslan därute, när man precis gräver fram ett pärlhalsband, en yxa eller en 6000 år gammal kruka som ingen rört sedan dess. Igår kom 4 fyllfat in, överfulla med skärvor från ett sjukt stort kärl från TNI (tidigneolitikums äldsta del, ca 6000 år gammalt). Det största jag har sett!
Det här kärlet måste ha haft en diameter på minst 40, kanske 50 cm. Inget man fyller och bär runt på. Däremot lämpligt om man vill lagra något i stor mängd, att konsumera på plats. Eftersom vi har hittat en ugn från samma period, tillsammans med sädeskorn som skulle kunna vara spår av maltrostning, går mina tankar osökt till öltunna. Med hjälp av diverse naturvetenskapliga analyser hoppas vi kunna få svar på detta under nästa år.
Som projektledare kan man snylta på fältkänslan, genom att lyssna på avstånd och njuta av rasterna när alla kommer in och sorlar, skrattar, ångar och skitar ner. Och genom att lägga vantarna på fynden när de kommer in. Att vara projektledare är rätt bra ändå. Och vid närmare eftertanke så berättas och förbättras den arkeologiska historieskatten även i kontorsboden!
Trevlig helg!
