Fältarbetet går mot sitt slut och även om det känns vemodigt så här på upploppet så tror jag att många tycker att det ska bli skönt att komma in i värmen efter de senaste något kylslagna och blåsiga dagarna. Idag är åkrarna lerigare än någonsin och regnet äter sig in genom de olika lagren man tagit på sig. Och även om jag vet att det är otroligt kämpigt att vara ute varenda dag när vädret inte är det bästa, så kan jag inte låta bli att vara lite avundsjuk. Avundsjuk på mina kollegor som ligger där ute i leran medan jag suttit inne på kontoret i baracken och jobbat mest hela fälttiden. Varför? För vi har världens roligaste jobb.
Som förmedlingsansvarig för projektet har jag också haft oerhört roligt. Att försöka få människor att förstå att arkeologi är spännande, samhällsrelevant och lärorikt är, i min mening, bland det roligaste med det här jobbet. Och jag tycker att vi lyckats rätt bra hittills.
Det är dock inte alltid lätt att berätta. Vare sig om arkeologi eller om människorna som kan ha bott på den plats vi gräver. Att tända ett brinnande intresse och göra arkeologin spännande barn är särskilt utmanande, tycker jag. Särskilt om man som här i stort sett saknar skelett och skatter! Hur gör man t ex lämningarna efter ett hus, där endast de mörka cirklarna efter stolparna finns kvar, spännande för barn som till vardags dränks i det visuella bruset från både TV, surfplattor och datorer?
I förra veckan fick vi träna på allvar då en massa höstlovslediga barn och deras föräldrar tillbringade eftermiddagen hos oss. Barnen delades in i två grupper så att alla fick bästa möjliga tillfälle att testa på jobbet som arkeolog. Ena gruppen startade med Anna och Håkan på stenåldersytan där barnens uppdrag blev att ”hitta” de föremål som arkeologerna ”missat”. När de samlat ihop sina fynd fick de tvätta dem och sortera dem i påsar. Alltmedan jag febrilt försökte få barnen i den andra gruppen att v-i-s-u-a-l-i-s-e-r-a hur det kunde ha varit att leva här under stenåldern.
Det låter ohyggligt mycket mer Staffan Westerberg än vad det var kan jag lova. Barnen fick höra berättelsen om stenålderspojken som skulle lära sig att bli flintsmed. Han som tyckte att mormor var både tjatig och dum som ville att han skulle lära sig att slå flinta på rätt sätt. Kontentan av historien, som ni hittar här, är i att med lite tålamod så går nästan allt, bara man vill. Ganska bra historia att använda om man vill försöka förmedla bilden av att vi inte är så himla mycket annorlunda än vad stenåldersmänniskorna var.
Sen tittade vi såklart på fynd, mängder av fynd. På frågan vad stenåldersbarnen använde för leksaker eller lekte blev det först alldeles tyst i gruppen. Sen bröts den av en liten kille i sexårsåldern med blå toppluva som sa:
-Du. Jag tror dom klättrade i träd. Jättemycket.
