Vid första anblick av undersökningsområdet i kvarteret Eddan slås man främst av spåren efter den fragmenterade bebyggelsen; men det finns också ytor som ger intryck av att vara tomma och outnyttjade. Det som först ter sig så öde är egentligen platsen för den kanske vanligaste och viktigaste sysslan som människor historiskt sett har ägnat sig åt – nämligen odling. Det vi knappt anar är de diskreta spåren efter 1600- och 1700-tals människans påtande i jorden. På kartor från 1600- och 1700-talet finns även uppgifter om kålgårdar, trädgårdar och stadsjordar som hör till städerna.
Under de senaste åren har vi inom stadsarkeologin jobbat med att utveckla trädgårdsarekologiska metoder för att utvinna ny kunskap om såväl stadsbornas brukande av odlingsjorden, som om städernas mer gröna och frodiga karaktär.
Hur går då dokumentationen av alla dessa små detaljer till? Naturligtvis fotograferar och beskriver vi det vi hittar men hur hanterar vi lämningarna efter byggnader, diken, odlingslager, spadstick och årderspår? Och hur håller vi reda på alla prover och fynd som hittas i olika lager och i olika nivåer?
Efter att vi tagit ställning till vad som avtecknar sig i jorden ”ritar” vi in strukturen eller formen som syns mot den underliggande marken med en så kallad nätverks-GPS. GPS:en registrerar sin egen position med centimeterprecision med hjälp av satelliter.
Med en speciell kodning talar vi om att vi vill göra antingen punkter, polygoner eller linjer. Ett odlingslager mäts till exempel in som en polygon och de prover och fynd som hör samman med lagret knyts till lagret direkt i fält. All data som lagrats i GPS:en förs sedan över i en dator och behandlas i ett GIS-program, Intrasis (www.intrasis.com), det vill säga ett program som kan visa alla objekt både i karta och i tabellform.
Varför är dokumentationen viktig? Det arkeologiska fältarbetet kan bara göras en gång, vi kan aldrig gå tillbaka för att ta en extra titt. Av de fragmentariska, och ibland slumpmässigt, efterlämnade spåren av strukturer, fynd och jord ska vi skapa ett källmaterial som ska kunna ge svar på en mängd frågor. Både våra egna vetenskapliga frågeställningar, men också frågor som ställs av andra.
Det skapade källmaterialet är att betrakta som ett arkiv. Därför är kvalitén på källmaterialet helt beroende av vilken nivå vi väljer att lägga på den arkeologiska dokumentationens detaljeringsgrad – helt enkelt hur många bitar vi väljer att ha i vårt kunskapspussel.
