Nikolaus var en berömd biskop på 200-talet och barnens skyddshelgon. Av svenska biskopar finns det många spår i det arkeologiska materialet. En unik, trasig sigillstämpel som tillhört en ärkebiskop är ett exempel.
Den 6 december är det Sankt Nikolausdagen, som firas i många länder utomlands då barnen får presenter. Sankt Nikolaus har inspirerat till traditionen att ge julklappar på julafton och den moderna jultomten har lånat drag från traditionen kring firandet. Traditionellt gav man under 1700-talet dyrbara gåvor i de högre samhällsklasserna, men det fanns också en mer folklig tradition av spexliknande upptåg där ett vedträ, prytt med en ofta elak vers om mottagaren, klappades mot dörren och kastades in i stugan. Därav namnet julklapp. Christkindlein (även kallad Kindchen Jesus eller Kinken Jes, det lilla Jesusbarnet) är en tysk tradition från reformationen där man försökte göra sig av med dyrkandet av Nikolaus. Kinken Jes delade ut gåvor i samband med julfirandet, men det var inget barn utan en vitklädd kvinna med ljuskrans kring håret.
Och mer förvirrande blir det.
Under 1800-talet hade man en man utklädd till julbock som julklappsutdelare. Julbocken kan härstamma från upptågen kring Nikolausdagen då personen utklädd till helgonet ofta hade en person utklädd i päls och horn, en djävulsgestalt, med sig. Ibland även kallad Svarte Petter.
Nuförtiden är det en fet, rödklädd, jovialisk och skäggig man (ej hipster) som kommer med presenterna i en säck, efter Kalle Anka, besynnerligt nog alltid när en släkting precis gått iväg för att köpa tidningen i kiosken.
Sankt Nikolaus, den ursprungliga versionen, ska ha varit biskop i Turkiet och född på 200-talet e Kr. Av svenska biskopar finns det en hel del spår i det arkeologiska materialet. På Biskops-Arnö hittades i höstas ett biskopssigill som tillhörde biskopen Petrus Philippi, som levde på 1300-talet. Sigillet var en personlig ägodel, något av en forntida ”id-handling” som skulle förstöras efter ägarens död så ingen annan kunde använda det. Ett unikt fynd.
