De arkeologiska fältundersökningarna på ESS området avslutades i november förra året. Det är under denna del av arbetet som vi arkeologer syns utåt. Det är då som vi kan arrangera visningar och föreläsningar på plats. Fältarbetet är dock endast en liten del av vårt arbete. Nu har det omfattande rapport- och analysarbetet vidtagit. Med hjälp av det stora arkeologiska fyndmaterialet, tillsammans med nya naturvetenskapliga analyser, hoppas vi besvara många frågor om stenålders- och järnåldersmänniskornas liv i området. Hur har det förhistoriska landskapet och växtligheten sett ut? Vad odlade och åt man? Hur såg bebyggelsen ut? Hur begravde man sina döda?
Redan nu har vi en bild av stenåldersbebyggelsen på platsen. Den ytmässigt stora undersökningen på drygt 100 000 kvm har inneburit att vi kan greppa och avgränsa en sammanhängande bebyggelse.
För omkring 5800 år sedan bosatte sig en grupp av människor på en nordvästlig utlöpare av Romeleåsen. De valde några sandiga terrasser alldeles invid en mindre sjö. Tiden för bosättningen motsvarar tidigneolitikum (tidig bondestenåldern 4000-3300 f. kr.). Det då som människorna för första gången odlade och höll boskap.
Vi har på platsen funnit lämningar av åtminstone fjorton hyddor och två långhus. Hyddorna var runda eller rundovala med en eldstad centralt placerad. Lämningarna visar att styva pinnar eller stänger har stuckits ner i marken och lutats mot varandra. På så sätt konstruerades kombinerat vägg och snedtak som kan ha täckts med djurhudar eller risflätning/gräs. I vissa fall har en stolpe i mitten av hyddan varit ett stöd för taket. Marken har beretts innan hyddan uppförts. Troligen har man åtminstone torvat av ytan. Grästorvorna kan sedan ha staplats en bit upp längs med väggen.
De två långhusen var 13-14 meter långa och 5-6 meter breda. Spåren i sanden visade att taken burits upp av tre-fyra takbärande stolpar. Breda rännor i sanden kan tyda på att väggarna har varit torvuppbyggda.
I hyddorna och husen hittade vi massor av intressanta fynd. Vanligast förekommande var föremål av flinta, framför allt fragment av yxor och skrapor. Vi hittade också mycket keramik av varierande typ och kvalitet. 14C-dateringarna på sädeskorn som vi fann i hyddorna och husen visar att det är möjligt att alla fjorton hyddorna och åtminstone ett av husen varit i bruk samtidigt och bildat en liten stenåldersby. Fynden av sädeskorn (naket korn och olika vetesorter) berättar också att människorna troligen odlat på platsen. Genom DNA analys på sädeskornen hoppas vi få bekräftat om odlingen skett på plats eller om man importerat säden.
Efter att bosättningen har övergetts byggs tre megalitgravar (storstensgravar) intill den gamla bosättningen. I Sydskandinavien uppfördes megalitgravar under en relativt kort period i början bondestenåldern, inom tidsintervallet 3600¬3300 f.Kr. Megalitgravar är byggda av oftast obearbetade stenblock och brukar delas in i dösar och gånggrifter. Dösen består av flera stenblock som bildar en gravkammare. På dessa vilar ett takblock. Oftast ingår stenkammaren i en rektangulär eller rund hög – långdös respektive runddös – som avgränsas av resta stenar.
Det var just dösar som vi fann spår av vid ESS. Samtliga vägg- och takblock i kammarkonstruktionerna liksom kantstenarna var emellertid borta. Det fanns dock delar av brätten av småsten bevarade, lagda i en rektangulär form kring gravmonumenten. Luckor och hålrum i brättena och mörka avtryck i sanden visade var kantstenarna varit placerade. I dösarna fanns också rester av den hög som ursprungligen täckte gravkammaren. Själva gravkammarna gav sig till känna genom stora avtryck i sanden efter kammarblocken. De gravlagda fann vi inga spår av, vilket enkelt kan förklaras med att bevaringsförhållandena för organiskt material är generellt dålig på platsen.
