Petter Möllare ställde sig på bron och tittade ut över Lunda. Bakom honom stånkade kvarnen. Nedanför slingrade sig bäcken som en orm, i fjärran kunde han skymta skorstenarna på Göksten.

 Förr, när hans far var barn, fanns en sjö ovanför forsen. Nu var det mer en sankmark. Visserligen gick den att dämma upp. Men för vart år som gick tog det längre och längre tid tills vattnet hade nått tillräckligt högt vid dämmet för att kvarnen skulle kunna dras igång. Och nu var det slut. Gissle Nilsson Struss på Göksten hade bestämt att kvarnen skulle läggas ned. Vid sistlidne Vårfrudag hade han kommit ridande och meddelat sitt beslut. Peter kunde flytta till Göksten och bli arbetskarl om han ville. Han skulle inte köras på porten.

 Han gick ned till kvarnhuset, in till de enda par stenar som fanns därinne, och lyfte upp överliggaren. Nere vid hjulet lät han vattnet passera förbi i bifåran. Dammluckorna under kvarnhuset öppnade han på vid gavel, vattnet forsade fram. Det skalv och riste i den gamla byggnaden. Sedan gick han uppåt vägen till första dammluckan och öppnade den halvvägs så att vattnet kunde strömma ned i kvarnbäcken. Nu skulle här inte malas mer.

Undrar vad kvarngubben kommer att säga tänkte han. Hans far hade varit noga med att hålla sig väl med gubben, annars kunde det hända att han satte sig på hjulet och stoppade det. Alla visste att kvarngubben var stark som en oxe.

Hemma tog han fram sporren som han hade fått av Herr Gissle. Det mesta skulle han ta med sig till Göksten, men sporren skulle han aldrig mer bära. Den hade en gång varit tecknet på att han var en duglig man som kunde användas i strid. Den tiden var nu förbi. Drängarna följde aldrig med Herr Gissle på tinget eller ställdes upp vid de stora mönstringarna. Det var de mer förtjänta som fick den äran.

Han tog sporren i handen, provade piken, lyfte på några stenar i härden och begravde sporren. Till sist tände han elden en sista gång. 

Kanske var det så det gick det till när sporren från Lunda hamnade i eldstaden.

Vattenkvarn under medeltiden

Vi vet att en vattenkvarn fanns i Lunda ström under medeltiden, då Lunda var en underlydande gård till Gökstens sätesgård. Vi vet också att Gissle Nilsson Struss innehade Göksten under slutet av 1500-talet. Mjölnaren på Lunda var bosatt i en liten stuga intill kvarnplatsen. I stugan hittades en rad medeltida föremål men också en sporre. De är inte särskilt ovanliga fynd i medeltida sammanhang. De hittas både på bondgårdar, i städernas stadslager och på borgar. Det speciella med Lundasporren är att den låg under stenarna i en härd.

Sporren var, liksom stigbygel och sadelgjord, några av de stora förbättringar som var avgörande för att rytteriet blev så effektivt i den medeltida krigföringen. Sporren från Lunda är en så kallad piksporre, den äldre typen av sporrar. Under vikingatid är piken liten och smal, under 1100- och 1200-talen blir den större och kulformad. Under högmedeltid utvecklades stjärntrissporren. Det är den vi oftast ser avbildad på gravhällar och på medeltida målningar. Sporrar brukar förknippas med social status. Den hör till ryttarutrustningen vilket innebär att man ägde – eller hade tillgång till – en ridhäst, något som inte vem som helst hade.

Sporren var därmed ett betydelsefullt föremål. Härden var en betydelsefull plats i hemmet. Det var nog inte en slump att sporren låg i härden.

Av Lena Beronius Jörpeland