Schaktningsarbetet fortsätter inom den järnåldersboplats som föregått den planerade bebyggelsen i utbyggnadsområdet Hjärup Västerstad. I dagsläget har vi avlägsnat matjorden från ca 1/3 av de 30 000 kvm som vi ska undersöka arkeologiskt. Under matjorden hittar vi spåren efter den förhistoriska människans förehavanden på platsen. Det rör sig bland annat om eldstäder, avfallsgropar, brunnar och lertäkter. Dessa spår framträder som mörkfärgningar i den ljusa alven (eller undergrunden) som bildats under istiden och alltså inte påverkats av människan. Dessa mörkfärgningar, eller anläggningar som vi också kallar dem, markerar vi med gula pinnar och mäter därefter in anläggningarna digitalt med GPS. Sedan kan vi analysera datan i GIS-miljö för att se olika mönster och strukturer.
Den anläggningstyp som förekommer i störst antal är de så kallade stolphålen. Ett stolphål är ett avtryck efter en av de trästolpar som burit upp taken i de förhistoriska husen. När man byggde husen och reste den takbärande konstruktionen så har trästolparna grävts ned i marken (se bild 3). Principerna för den tidens husbyggen avviker inte nämnvärt från senare tiders, även om materialen naturligtvis förbättrats och blivit mer långlivade över tid. Under järnålder användes huvudsakligen trästolpar till stommen, halm/vass till taken och vidjor som klinades med lera till väggarna. Materialen var naturligtvis ständigt utsatta för väder och vind, och även om vissa reparationsarbeten kunde förlänga husens brukningstid, så blev de som regel kortlivade. Sällan stod husen längre än en eller ett par generationer. När huset till slut övergivits och raserats har stolparna dragits upp eller förmultnat och hålen de stått i fyllts igen med mörk jord. Det är denna mörka jord som vi sedan ser när vi schaktar fram den i övrigt ljusa och av människan opåverkade alven.
I nuläget har vi identifierat spåren efter ca 20 stolpbyggda hus, men vi kan förvänta oss många fler. Schaktningsarbetet fortskrider nämligen upp för en utdragen sydsluttning, och just sådana sluttningar har under järnåldern varit eftertraktade att slå ned sina bopålar i. Vi har ännu inte nått krönläget, där vi från förundersökningen vet att det ligger flera hus. Intressant är att resultaten efter förundersökningen antydde att boplatsen övergivits någon gång under tidig folkvandringstid (400 – 550 e.Kr), men att vi nu har funnit belägg för aktivitet även under vendeltid (550 – 800 e.Kr.), samt tidig vikingatid (800 – 1050 e.Kr). Från vendeltid har vi flera fynd, inte minst av fibulor (som vi tidigare berättat om), men också några hus som avslöjar att man faktiskt bott på platsen vid tiden. I den södra delen av ytan har vi exempelvis identifierat ett långt boningshus, med flera tillhörande ekonomibyggnader. Förmodligen har vi även några hus från vikingatid, men också ett fåtal fynd som kan dateras till perioden, däribland det fina så kallade urnesspännet, framställt i silver, som ni säkert sett på vår facebooksida.
I vilket fall så kan vi slå fast att man bott på platsen betydligt längre än vad vi tidigare känt till. Vi har nu belägg för bebyggelse på platsen under en cirka 1500 år lång period, från ca år 500 f.Kr. till ca 1000 e.Kr, även om platsen periodvis kan ha övergivits under detta tidsspann. Under den närmaste tiden kommer vi säkert att få fram ytterligare information som kan komma att förändra den bild vi har av fornlämningen och boplatsen som sådan. Att kunskapsläget ständigt förändras och tidigare rön omkullkastas är väldigt spännande och kan i grund och botten sägas vara en del av arkeologins tjusning! Följ oss gärna på vår facebooksida – för rykande färska resultat från grävningen!
