Ungefär mitt över undersökningsområdet sträcker sig en flack och östvästligt orienterad höjdrygg. Det är längs denna höjdrygg som vi hittat de gravlämningar som vi tidigare berättat om. För stunden håller vi på att dokumentera ännu en, nämligen en dös från bondestenålder, eller ca år 3500 f.Kr. En dös är ett stående gravmonument som bestod av resta stenar av kolossal storlek, vilka täckts av ett stort takblock. Under takblocket fanns ett öppet rum, eller snarare en gravkammare, där man placerade de som skulle gravläggas. I de flesta fall har dessa dösar blivit stående i 100-tals eller 1000-tals år, medan ett fåtal finns bevarade än idag (se foto 1). De flesta har avlägsnats i samband med jordbruket under 1600-talet och fram i 1900-talets början. Anledningen var att de var i vägen vid plöjning och således gjorde brukandet av marken omständigt och ineffektivt. Då valde man istället att destruera och släpa bort stenarna med dragdjur eller, i senare tid, traktorer. Stenarna har i många fall använts som byggmaterial i lokala byggnationer av gårdsbebyggelse eller kyrkor.
Den dös som vi undersöker i Hjärup är destruerad och de enda spåren vi har är avtrycken efter de stora stenskodda gropar där de takblocksbärande stenblocken en gång funnits. Därtill är även delar av golvet i gravkammaren och ingången till densamma bevarade. I golvet hittar vi flintavslag, fragment av en slipad flintyxa och även delar av ett kranium från en människa. Ett av dessa benfragment hade tydliga könskaraktäristika som visade att det rör sig om en man. Men även om dösen i sig kan dateras till 3500 f.Kr. så kan vi inte vara säkra på att denna gravlagda man härrör från samma tid – det förekommer nämligen att man återanvänt dösar som gravplatser långt fram i tid. Huvudsakligen rör det sig då om sekundärbegravningar under järnåldern, men det finns faktiskt exempel där man påträffat 1700-talsbegravningar i gravkammaren till en dös. Eftersom vi inte kan vara säkra på skelettdelarnas datering, så tittar vår osteolog (”benexpert”) Caroline Ahlström Arcini (foto 3) just nu på materialet för att bedöma om något fragment kan vara så pass välbevarat för att kunna dateras genom 14C-analys. Den vägen kan vi, med några hundra års felmarginal, få ett något så när exakt svar på under vilken tidsperiod som gravläggningen skett.
Vi hittar emellertid även konstruktionsdetaljer utanför själva gravkammaren, i form av fundament till resta stenar som sannolikt inte fyllt någon praktisk, utan snarare en rent estetisk eller kosmetisk funktion.
I egenskap av att ha varit säregna och monumentala konstruktioner, de går även under benämningen megalitgravar (av grekiska mega: stor, och lithos: sten), så har dösarna säkerligen varit mytomspunna i folktraditionen, även långt fram i tid. På vår plats har dessutom läget i sig än mer manifesterat betydelsen av dösen, då den är konstruerad på den absolut högsta punkten av den annars ganska flacka höjdryggen. Vanligtvis förekommer dösarna annars svagt neddragna i förhållande till höjdlägena, så i det avseendet avviker Hjärupsdösen något från normen. Säkerligen har det varit möjligt att beskåda dösen från ganska långt avstånd, vilket skulle kunna tolkas som en medveten strategi att ”muta in” ett område och manifestera ägande, rättighet och makt i trakten. Intressant i det sammanhanget är också att vi inte kunnat identifiera någon järnåldersbebyggelse i direkt anslutning till dösen, vilket kan betyda att konstruktionen varit stående även under denna tidsperiod. Kanske har den levt kvar som ett naturligt nav, en plats med tradition som fortsatt varit av betydelse för att manifestera sig i landskapet.
Det förefaller nämligen som att järnåldersbebyggelsen medvetet strukturerats kring dösen, inte minst med ett troligen folkvandrings- och vendeltida hallområde strax norr därom. Hallbyggnader var viktiga för att hysa de stora fester som var ett viktigt kitt i järnålderns maktstrukturer, vilket vi får anledning att återkomma till längre fram. Tydligt är att boplatsen, åtminstone periodvis, under järnålder varit hemvist åt familjer från samhällets övre skikt och som bör ha haft nära relationer med maktcentrat i Uppåkra, ca 1,5 kilometer österut.
Vi arbetar för stunden intensivt med att undersöka och dokumentera döslämningen i Hjärup och hoppas kunna återkomma med ytterligare resultat framöver.
