Under slutet av 900 talet- och början av 1000-talet spreds schackspelet från de arabiska länderna kring Medelhavet till länderna i norr. I de nordiska länderna började man spela schack under 1100-talet men då var det främst inom samhällets elit, bland kungar, adel och det högre prästerskapet. Det var endast några få procent av befolkningen som kände till och behärskade spelet, som ursprungligen kom från Indien.
Den äldsta europeiska källan, som beskrivit spelet och dess regler, är Versus de scachis – ett 91-radigt poem från tiden kring år 1000. När spelet spreds över världen förändrades reglerna. Den dominerande militära symboliken med stridande enheter i en armé som fanns i det indiska och arabiska spelet, kom i Europa istället att vara symboler för de olika samhällsklasserna i det europiska feodalssamhället. Kungen var fortfarande kung, men den som i det indiska och arabiska spelet varit hans rådgivare, eller visir, blev nu i stället drottning, elefanten gjordes om till biskop, hästen till riddare, vagnen blev ett torn och fotsoldaten en bonde.
De äldsta schackpjäserna var mycket naturalistiskt utformade, något som stred mot Koranens förbud mot avbildningar av människor och djur. Därför kom schackpjäserna att under 1100- talets lopp omformas till mer abstrakta och stiliserade figurer.
Vår schackdrottning, som är från 1200-talet, är ett exempel på den mer naturalistiska stilen. Ett lite äldre exempel på detta kommer från ön Lewis i Hebriderna. Fyndet består av inte mindre än 78 schackpjäser, och det är troligt att också dessa har ett skandinaviskt ursprung.
http://www.nms.ac.uk/explore/collections-stories/scottish-history-and-archaeology/lewis-chessmen/
