Gullberg nämns i flera olika arkiv. I riksarkivets landskapshandlingar finner vi intressanta uppgifter om 1500-talets Gullberg. En analys som vi kommer att återkomma till i senare inlägg. En annan värdefull källa är en målande beskrivning av ett danskt anfall mot Gullbergs fäste den 26-27 januari 1612. Cecilia Krakow upplevde händelsen som barn och hennes minnen skrevs ner på hennes äldre dagar. I hennes berättelse framgår, förutom själva händelseförloppet, också en beskrivning av Gullbergs fäste. Något som kan vara användbart för oss när vi ska tolka lämningar vi gräver fram. 

Cecilia Krakow är främst känd som författaren av historien om sina föräldrars Mårten Krakow och Emerentia Paulis roll i försvaret av Gullbergs fästning 1612, som finns beskrivet i Riksarkivet. Cecilia Krakow blev med tiden en av de förmögnaste personerna i Göteborg. Hon drev efter sin andre makes död själv vidare hans handelsverksamhet och vid sidan av denna verksamhet var hon en framgångsrik pantlånare. Hon förekommer mycket ofta i domböckerna som fordringsägare i kravmål.

Som barn var Cecilia Krakow med när danskarna anföll, innestängd i bakstugan med de andra barnen på Gullbergs förborg. Vad hon redogjort för på äldre dagar är sannolikt färgat av vad de vuxna berättat för henne. Troligen kommer informationen främst från hennes mor, då berättelsen speglar framförallt hennes mors insatser.

Nationalromantisk bild över belägringen av Gullberg, där Emerentia Pauli för befäl över kvinnorna som häller kokande lut över anfallande danskar. Efter målning av Gustaf Brusewitz (1873).

Av berättelsen nämns nedre förborgar, bakstuga och flera portar som forceras av danskarna, en port har slagits igen mellan försvarsverket på nedre slottet och det övre slottet och en brunn nämns i portvalvet. I danska källor beskrivs intagning av en första port och ett stort hus och sprängningen av två portar och hur den tredje porten var fylld med stenar och jord, så att man aldrig nådde in till skansen. En uppgift som styrks av andra berättelser är att Emerentia lät fylla en uppbruten port med bråte som kar och tunnor. Ett gammalt hus nämns ha legat intill porten.

Den enda avbildningen av Gullbergs fäste är en förenklad bild på en dansk minnespeng slagen 1612 för att fira fästets fall.

Cecilia berättar att krutet tog slut på slottet och krutkammaren … ”där skansen nu är gjord igen”. Hon åsyftar själva borgberget och övre slottet, med vetskap om att Wärnskölds upprustning på 1640-talet endast gällde skansen uppe på berget. Av beskrivningen framgår att förborgen på ”nedre slottet” inte återupprustades. Om detta stämmer betyder det att utanverken, som byggdes under senare delen av 1500-talet aldrig kom att rustas upp igen efter förstörelsen 1613. Detta skulle innebära att de murar, vallar och murad ingång vi dokumenterat på västra sidan Gullberg är resterna av utanverket som byggdes under senare hälften av 1500-talet och användes åtminstone fram till 1612.

Vi har troligen funnit en av de portar som forcerades av danskarna i januari 1612.

En annan intressant vinkel man kan lägga på Cecilias berättelse är att med ett genderperspektiv se hur tidsandan påverkat slutsatser och tolkningar i historisk tid fram till idag. Cecilia berättar om sin redan enbente far som bryter andra benet och om modern Emerentias rådiga försvar med hjälp av knektarnas hustrur på ett mycket utsatt ställe, samt hövitsmannen som låst in sig med krutet i övre slottet till moderns förtret. Berättelsen präglas av moderns återgivning av händelseförloppet. Hundra år senare beskrivs i artikel 1760 att Gullberg  försvarades manligen av Cecilias far, kommendanten. I nästa århundrade hyllas hjältinnorna i nationalromantisk anda med Brusewitz målning 1873. 

Läs gärna vidare i Lars Gahrns text om Gullbergs försvar 1612 – ett 400-års minne.

Eller utdrag ur ”Skansen Westgötha Leijon – En beskrivning – av Kurt Ekroth” – från 1986.

Berättelse om Gulbergs Slott, och huru det manligen försvarades av kommendanten Martin Crakou, författad av dess dotter, Cäcilia Cracou, artikel i: Götheborgska Magasinet lördagen den 24 maj 1760, s. 324-327.