Våren 1769 stod Norrköping värd för riksdagen, 3 000 personer anlände till staden med kung Adolf Fredrik och drottning Lovisa Ulrika i spetsen.

Då hade besökarna möjlighet att beundra den drygt 43 meter långa fregatten ” Skippet Dråttningen af Schwerigiet LOVISA ULRICA”, som byggdes på varvets stapelbädd. Fartyget var ett av flera skepp som byggdes i Sverige under 1700-talet som fick drottningens namn. Just det här fartyget förolyckades redan år 1772 utanför Läsö i Danmark.

Hösten 2018 undersöktes stora delar av varvet på Skeppsholmen och senare i år fortsätter utgrävningarna. Foto Magnus Stibéus, Arkeologerna.

Tidig varvsverksamhet i Norrköping
Redan i slutet av 1620-talet grundades ett varv i Norrköping under ledning av bland annat Louis de Geer och Wellam De Besche från Liège. Kung Gustav II Adolf upplät en varvstomt på Prästholmen, som senare kom att kallas Skeppsholmen. På kartan från år 1636 kallas ön ”Skepez hålmmen” och på kartan från år 1695 benämns den ”Skieppsholmen”. Ett repslageri anlades på Motala ströms södra sida och planer fanns på att inrätta ett linneväveri för tillverkning av segelduk. Det är oklart hur länge varvsdriften pågick och i vilken omfattning den bedrevs, men troligen upphörde den i mitten av 1600-talet. Även i nuvarande kvarteret Varvet söder om Motala ström bedrevs skeppsbyggeri under Norrköpings äldsta varvsepoker.

Utdrag av karta från år 1636. Skeppsholmen (nr 19) benämns ”skepez hålmmen”. Lantmäteriet LSA D75-1:d4:5-7.

Varvet på Skeppsholmen

År 1743 inrättades ett nytt skeppsvarv på Skeppsholmen under ledning av sex välkända norrköpingsköpmän. Här anlades stapelbäddar, brobänkar, pråmar, olika verkstadsbyggnader och bostäder. På platsen skulle man både kunna bygga fartyg och utföra nödvändiga reparationer.

Illustration ur encyklopedin ”Adelig Öfning”, som visar skeppsbyggnad på stapelbädd. Verket gavs ut av Åke Claesson Rålamb 1690–1694 och innehöll bland annat handledning i skeppsbyggnadskonst.

Den erkänt skicklige yrkesmannen Anders Svartlock blev chef för varvet och här kom snart ett 50-tal arbetare att vara verksamma. De flesta av varvsarbetarna utgjordes av olika skickliga timmermän, men här fanns även kvartermästare, blockmakare och smeder.

Vid utgrävningen av varvet har lod påträffats. Verktyget var ett viktigt mätinstrumenten som skeppsbyggarna kontrollerade längder med. Foto Magnus Stibéus, Arkeologerna.

Det svårt att få en fullständig bild av hur många fartyg som byggdes vid varvet under 1700-talet och de skriftliga källorna ger olika möjligheter till tolkningar. Carl Fredric Broocman berättade i sin ”Östgötabeskrivning” från år 1760 om produktionen efter drygt 15-talet år vid det inrättade varvet: ”förutan Båtar och Eschalouper, 28 större och mindre Fartyg; ibland hwilka räknas 4 Gallerer för Kronans räkning, en Fregatt om 150 swåra Läster (lastförmågan räknades i läster och 1 läst motsvarade 2448 kilo), hwilken såldes til Lissabon til Wäst Indiefarare, och en Större Fregatt om 350 swåra Läster som döptes til Ostindiefarare af Preusiska Ostindiska Compagniet i Emden”.

Utdrag av karta från år 1695. I Motala ström seglar fartyg och kanske har likande fartyg byggts på varvet. Lantmäteriet LSA D75-1:5.

Fartyget, som såldes till Lissabon bör ha varit det dubbeldäckade ”Östgötha Wapen”. Östergötlands landshövding berättade nämligen år 1751 för kung Adolf Fredrik att fartyget inbringat stora pengar på frakter i Medelhavet, innan det såldes med ett bra pris till Lissabon.

Bland andra kända fartygsbyggen märks hukaren ”Dorothea” som levererades år 1746 samt de år 1748 byggda galeasen ”Fortuna”, hukaren ”Anna Christina” och fregatten ”Printz Carl”. I slutet av 1700-talet byggdes ostindiefararen ”Östergöthland”, som kom att göra en resa till Kanton, samt en till Indien och Kanton. År 1798 skrev Hans Olof Sundelius i Norrköpings Minne att man hittills bland annat byggt 50 större och mindre fartyg på varvet.

Varvet byggde av allt att döma alla sorters småfartyg som ingick i skärgårdsflottan, men i mitten av 1700-talet konkurrerade varvet internationellt med fregatter av typen ostindiefarare. Varvet på Skeppsholmen kom upp i största storleksklassen för ostindiefarare som byggdes i Sverige under andra hälften av 1700-talet.

Delar av den undersökta stapelbädden med nerslagna pålar som fixerade skeppet medan det byggdes. Foto Magnus Stibéus, Arkeologerna.

Några av de uppdragna pålarna av tall. Merparten av träden har vuxit i Östergötland/norra Småland, men här finns även en påle från ett träd som huggits i Stockholms skärgård. Samtliga träd har avverkats 1743 eller 1744. Stapelbädden är uppförd 1744 eller möjligen året efter. Foto Magnus Stibéus, Arkeologerna.

Det Gamla Varvet
I slutet av 1700-talet anlades ytterligare ett par varv på södra sidan av Motala ström. Christian Eberstein fick stadfästelse på ett varv i kvarteret Västindien år 1784. Ett annat varv grundades år 1795 av Jacob Schotte & son nedströms Ebersteinska varvet i kvarteret Ostindien. Varvet på Skeppsholmen kom nu att kallas Gamla Varvet. År 1812 såldes ett antal andelar i varvet till kofferdikapten Olof Hammarsten. I Norrköping byggdes fartyg fram till slutet av 1960-talet och under denna nästan 350-åriga varvsepok fanns ett 15-tal olika varv i staden. På det största, Motala Varv, byggdes bland annat Sveriges största hjulångare Svea.