Namnet ’älggräs’ är en förvrängning av ’ölgräs’ – ett ord som vittnar om hur denna växt använts i äldre tid. Andra lokala namn har varit mjödört, karsöta och byttogräs, varav somliga går tillbaka till medeltid och kanske järnålder. Efterledet -gräs användes på liknande sätt som dagens -ört.
På engelska har namnet genomgått en liknande utveckling: från att tidigare ha kallats ’mead sweet’ heter den numera ’meadow sweet’. Möjligen är det ett skandinaviskt örtbruks som speglas även här. Älggräsets många folkliga namn speglar dess användning vid dryckes- och mejerihantering.
Utifrån beskrivningar från 1800- och det tidiga 1900-talet var det främst blommorna som användes. Med dessa gnuggade man de kärl och byttor som skulle användas till att förvara mjölk, grädde och löpe. Det sades rengöra kärlen och ge mjölken och grädden en särskild smak, men från denna tid finns inga beskrivningar av hur den användes till ölbryggning. Från detta finns bara arkeologiska spår.
Fynd av stora mängder älggräspollen tillsammans med avsilade rester av bryggeriavfall från 1200-talets Nyköping visar att man även här använt sig av just blommorna. Antingen lades de direkt i brygden, eller så gnuggade man kärlen med dem på ett liknande sätt som man gjorde i senare tid. Men det finns också flera fynd av älggräsfrukter tillsammans med bryggeriavfall som ger en antydan om att kanske också andra delar av växten användes.
Sedimenten utanför Birka är ett sådant exempel – här har bryggeriavfall påträffats tillsammans med just frukter av älggräs. Det är troligt att älggräset var en ingrediens i den fornnordiska religionens kommunionsdrycker – ölet och mjödet genom vilken man fick kontakt med gudavärlden. Men precis på vilket sätt det användes vet vi ännu inte.
