Så här på sluttampen i Pryssgården undersöker vi ett nyupptäckt gravfält, där vi i nuläget bedömer att det finns ett 50-tal gravar. Gravfältet var känt redan på 1600-talet men har sedan plöjts bort och fallit i glömska.

Tamara Gomez Kobayashi undersöker en av de nyupptäckta gravarna i Pryssgården. Foto: Karin Lindeblad, Arkeologerna.

Under andra halvan av 1600-talet så gick det ut en uppmaning till alla präster i Sverige att de skulle sammanställa äldre minnesmärken som fanns i deras socknar, ”Rannsakningar efter antikviteter”. Ericus Hemengius, som då var kyrkoherde i Östra Eneby socken, meddelade att det fanns ”ättebackar” nära prästgården. Han antecknade också att det på höstkvällarna syntes ljus som brann på gravfältet.

Ellen Ivarsson och Fredrik Larsson sållar material från gravarna. När jorden har spolats genom sållen syns de kremerade vita benen, från både djur och människa tydligt. Foto: Karin Lindeblad, Arkeologerna.

Prästen Hemengius beskriver också att gravarna låg väster om prästgården, på ett av hans egna gärden. När vi tittar närmare på de historiska kartorna över prästgården, så stämmer placeringen väl överens med det gravfält som vi nu undersöker.

Ett par av de första fynden på gravfältet – en kniv med böjd egg som använts för skinnbearbetning och en nål för skinnsömnad. Dessa föremål är vanligast i kvinnogravar och brukar dateras till århundraden kring år 0. Foto: Karin Lindeblad, Arkeologerna.

Gravfältet har sedan fallit i glömska och brukats som åkermark, under så lång tid att gravarna helt har planats ut. Men nu är det åter i dagen och vi återkommer med resultat från denna plats, där de som levde i Pryssgården under förhistorisk tid fick sin sista vila.