I ett tidigare inlägg berättade vi om de sista familjerna på Tjuvkil och nu ska vi vart de tog vägen. I husförhörslängden 1849–56 ser vi hur hushållet börjar splittras upp. Två av dess medlemmar avlider. Olof Andersson dör i lungsot 1850, bara 39 år gammal. Mormor Kerstin avlider 1853, 74 år gammal. De som är kvar av familjen flyttar till torpet Dammen, runt en kilometer österut, men fortfarande inom Varekils ägor.

Längs vägen mot Dammen står denna väghållningssten från 1840-talet kvar. Väghållningsstenarna markerade de olika fastigheternas skyldigheter att hålla vägen i farbart skick.

Varför flyttade de? Det framgår ingenstans, så här får vi resonera kring sannolika orsaker. Det är mycket troligt att det gamla torpkontraktet upphörde 1850. Anders Andersson flyttade in år 1800 och 50 år var en ganska vanlig tidsrymd för ett torpkontrakt. Men varför förnyade de inte kontraktet? Hade familjens ekonomiska förutsättningar förändrats så att Tjuvkil inte längre var en bra plats för dem – det kanske t.ex. inte längre fanns någon som hade möjlighet att driva smedjan? Torpet Dammen har ett annat läge, med större ytor för odling. Förändrade familjen sin ekonomi mot mindre hantverk och mer odling? Här gissar vi bara…

Kring Dammen finns stora avröjda åkerytor som är lätta att se än idag, även om de nu är planterade med skog.

De som flyttade var Nils Andersson som då var runt 55 år, änkan Christina Nilsdotter, ”fattighjon” och hennes barn Abraham f 1838 ”fattighjon”, Inger Christina f 1843 och Anna Helena f 1847. Sonen Johannes gifter sig med Kristina Jonasdotter och de flyttar in på Dammen och får så småningom flera barn, samtidigt som mamma Christina och hennes yngsta barn bor kvar en tid. Precis som på Tjuvkil var det tidvis trångt, med flera vuxna och barn på en liten yta.

Morfar Nils Andersson avlider 1868. På 1870-talet flyttar Christinas dotter Inger Kristina till Göteborg, Haga, och det gör även barnbarnet med samma namn några år senare, dock till Masthugget. Christina själv flyttar till Masthugget 1880, 64 år gammal. Vad drev de här kvinnorna till Göteborg? Arbete, kanske, en möjlighet att släppa livet och slitet som torpare och i stället komma till staden? Blev de tjänstepigor eller tog de jobb i någon av stadens många fabriker? Att följa deras öden ligger en bit utanför det här projektet, men visst vore det spännande att ta reda på…

Torpet Dammen levde kvar en bit in i 1900-talet och är markerat på den ekonomiska kartan 1933. Ruinerna efter det finns kvar ännu. En byggnad har av allt att döma tillkommit senare, under 1900-talet, men bostadshuset och en jordkällare är förmodligen desamma som fanns där vid mitten av 1800-talet. Båda är mycket lika de byggnader som stod på Tjuvkil. Och precis som på det ”gamla” stället, hade torpet ett vattenhål, men ingen grävd brunn. Vi vet inte (ännu) exakt när Dammen byggdes, men det fanns några år innan Tjuvkilstorparna flyttade dit. Förmodligen anlades det under 1840-talet.

Grunden till Dammen. Både tekniken och planlösningen påminner mycket om Tjuvkil.
Källan, vattenhålet, på Dammen. Torpet ligger i ett småsankt område och vattenbrist var förmodligen inte något problem. Snarare fukt och mygg…

 

Jordkällaren på Dammen. Ungefär såhär såg förmodligen källaren på Tjuvkil ut när den var i bruk.
Dammen och dess åkerytor på ekonomiska kartan 1933.