Få saker är så roliga som när de olika analyserna och resultaten från en undersökning äntligen blir färdiga. Vi har grävt ut platsen, vi har studerat området i arkiv och historiska kartor, vi har gjort en rad analyser av olika slag. Nu kan vi berätta historien om torpet Tjuvkil och dess invånare med många detaljer.
Det kommer att finnas en rapport att ladda ned så småningom och under tiden sammanfattar vi lite här
Tjuvkil var ett av de äldre torpen i ett område där det under loppet av 1800-talets första hälft växte fram ett helt kluster av torp på utmarkerna längst i söder på Orust. Det låg vid vägs ände, nära en smal havsvik, och har stått i förbindelse med omvärlden både via land- och sjövägen. Med en mangårdsbyggnad och en ladugård ställda i vinkel hade Tjuvkil en ganska karaktäristisk form och liknade många av de andra torpen i närheten. Sett till arealen var det något mindre än genomsnittet, särskilt vad gäller åkerarealen som var mycket liten, såpass liten att torparna här måste ha försörjt sig på något annat än jordbruk.
Det var ett mycket skiftande antal människor som bodde på torpet under dess användningstid, från tre personer de första åren till ett tregenerationershushåll med fyra vuxna, flera egna barn och ett fosterbarn under 1840-talet. Hur de fick plats i torpet med bara ett uppvärmt rum är oklart, men rimligen fanns det sovplatser inte bara i stugan utan också i kammaren bredvid och kanske på något av loften.
Maten och försörjningen
Torparna på Tjuvkil gjorde ett dagsverke i veckan på gården Varekil. Resten av tiden hade de till eget arbete. Genom att ställa samman arkeologiska resultat med arkivstudierna och de naturvetenskapliga analyserna ser vi de försörjde sig på flera olika sätt. Det viktigaste var förmodligen smidet. Mängden järn i smedjan och omfattningen av det slaggvarp som låg omedelbart nordväst om smedjan tyder på att smidet var omfattande. Analyserna av avfallet från smedjan visade att smederna på Tjuvkil använde en rad olika typer av järn som råvara. Antagligen har de fått använda det som fanns till hands, i synnerhet om de gjorde reparationer åt närliggande gårdar och de hade goda kunskaper i att använda de olika typerna.
Både i bouppteckningen och i den osteologiska analysen (djurbensanalysen) framstår fårskötseln som betydelsefull. Åtminstone under åren kring 1812 tycks Tjuvkilstorparna ha haft fler får än genomsnittet på torpen i omgivningen. Analysen visar att fåren bör ha hållits för flera olika syften, bland annat genom att de slaktats vid olika åldrar. Ullen har bearbetats för eget bruk och/eller för avsalu (det finns flera typer av redskap för ullhantering i bouppteckningen). Köttet kan ha ätits eller sålts. Slutligen kan fåren ha mjölkats.
Den osteologiska analysen visar också att man köpt nötkött till konsumtion – det framgår av att det fanns fler ben från de köttrika delarna av djuren än vad det borde ha funnits om man bara hade ätit hemslaktat kött. Jakt på sjöfågel var också en del av matförsörjningen liksom fiske som ser vi spår av i bouppteckningen, där olika fiskeredskap redovisas.
Vegetabilierna är mycket svårare att spåra. Spår av korn fanns vid spisen i stugan och vi kan förmoda att man odlade potatis. Utifrån den allmänna kunskapen om odling och matvanor i området kan vi anta att ärter, bondbönor och kål odlades, men vi kan inte belägga det. Den botaniska inventeringen visade inte heller på någon specialiserad trädgårdsodling. Man har däremot samlat in olika växter. Kanske fick barn och gamla plocka bär till försäljning? Väldoftande pors samlades in för att krydda det hembryggda ölet.
Slutligen ser vi i bouppteckningen tecken på att också linhantering kan ha varit en del av försörjningen. Några spår av linodling finns inte i det arkeologiska materialet, men man kan ha tagit emot lin för beredning mot betalning eller som en del av dagsverksskyldigheten.
Ekonomin
Bouppteckningen efter Anders Andersson 1812 visar på en viss ekonomisk stabilitet, där tillgångarna var betydligt större än skulderna. Vi ser också att det fanns flera föremål på torpet som kan ses som prydnadsföremål och kanske som ett sätt att visa torparnas position som åtminstone inte helt utfattiga. Sådana föremål är ett väggur och en spegel. Det fanns väggur och speglar också på några av de andra torpen i området, men långtifrån på alla. Mot slutet av torpets användningstid, kring 1850, kan vi ana en ekonomisk osäkerhet, då ett par av hushållets medlemmar betecknas som fattighjon. Det är samtidigt som det stora flergenerationshushållet splittras och några av dess medlemmar flyttar till torpet Dammen.
Människorna
En fråga vi har arbetat med är hur arbetet fördelades mellan människorna i torphushållet. Går det att urskilja vem som gjorde vad, till exempel vad män och kvinnor gjorde? Det lite tråkiga svaret är att det arkeologiska materialet från Tjuvkil knappast lämpar sig till några mer ingående analyser av genus. Torpet, dess byggnader och övriga resurser har av allt att döma använts för produktion till hushållets bruk och till försäljning. Detsamma gäller konsumtionen, där olika typer av köpta föremål förekommer, samtidigt som vi kan anta att en stor del av konsumtionen av mat och kanske kläder kom från just den egna produktionen. Mängden människor som åtminstone tidvis vistades på torpet i kombination med den ringa ytan inomhus gör det svårt, för att inte säga omöjligt, att urskilja någon indelning av mangårdsbyggnaden i olika zoner för olika genus.
Frågan är om det ens skulle vara meningsfullt att försöka. Det finns en stor risk att vi hamnar i cirkelresonemang, där vi först skiljer ut olika aktiviteter och hänför dem till olika genus och sedan använder detta resonemang för att dela in det arkeologiska materialet i förment manliga och kvinnliga typer och områden. Även om vissa arbetsuppgifter och aktiviteter generellt sett oftast sågs som manliga eller kvinnliga, så behövde dessa gränser i praktiken överskridas när det gällde att klara försörjningen. Vi kan till exempel notera att det under den första torptiden bara fanns två vuxna på torpet och en smedja som skulle drivas. När det behövdes två personer i smedjan, en för att driva blåsbälgar och en smed, ligger det nära till hands att anta att torparhustrun Greta var den som fick sköta bälgarna.
Torparnas sociala position var den som själva obesuttenheten satte, med begränsad besittningsrätt till hus och jord och med begränsade eller obefintliga möjligheter att delta i den lokala demokratin, som sockenstämman. Men det fanns ganska stora ekonomiska, och därmed antagligen sociala, skillnader inom gruppen torpare. Samtidigt visar de historiska kartorna och de befintliga torplämningarna att den fysiska miljön var ganska likartad för de olika torpen. Verkligheten var mångfasetterad och det går inte att säga något bestämt om torparnas liv utan att ta en rad olika källor, med deras olika bilder, i beaktande.
Det ständiga arbetet
Sammantaget får vi en bild av människor ständigt sysselsatta med olika saker. En person tillbringade nog mycket tid i smedjan, medan andra skötte om djuren, mjölkade, klippte får, kardade och spann ullen, odlade korn och potatis. Alltefter årstidernas växlingar har de sått och skördat, slagit hö och tagit lövkvastar till djuren, samlat ved, slaktat och saltat in kött för vintern. Bryggt öl, fiskat, jagat sjöfågel. Och samtidigt skött det dagliga jobbet med att laga mat, hålla ordning så gott det gick och passa på småbarnen. Tidvis har det kommit in kontanter i hushållet, kanske som betalning för smide eller när man sålde kött eller ull. Med kontanter i huset fanns det möjlighet att köpa sådant som var lite utöver det vanliga – färgglada kaffekoppar, ett väggur, en spegel. Då och då fanns det tid att sitta ned och röka en pipa tobak.
Slutet
Varför övergavs Tjuvkil? Vi kan tänka oss flera olika förklaringar , som att det kanske inte längre fanns någon smed på torpet och att bristen på odlingsmark gjorde att det var lockande att söka sig någon annan stans. Omkring 1850 kan torpkontraktet – sådana löpte ofta på 49 år – ha gått ut och valet mellan att förnya det eller flytta kan ha utfallit till nackdel för Tjuvkil. Oavsett anledning så verkar platsen ha lämnats under ordnade former. Vi fann inga spår av brand och de kvarlämnade föremålen var få. En hel del byggnadsmaterial, inte minst tegel av olika typ, tycks ha tagits med. På laga skifteskartan över Varekil 1884 finns inte längre några byggnader markerade på platsen och torpets gräns är inte längre markerad.
