Amaryllis, julstjärnor, tulpaner och hyacinter. Otaliga är de växter som förknippas med julen. Här berättar vi om julrosen.
Nedan följer ett inlägg från vår arkeobotaniker Jens Heimdahl om en av våra mest älskade (och giftiga) växter som länge varit föremål för olika legender, berättelser och folktro.
Julrosen är forntida psykofarmaka; en antik medicinalväxt som verkar ha kommit in sent i landet, trots att den är mycket köldtålig. De äldsta beläggen vi hittills har kommer från Nya Lödöse (idag en del av Göteborg) där den odlats under 1480-tal och 1600-1700-tal. Den är också känd från inhemsk medicinsk litteratur från 1500-talet. Här rekommenderades bland annat avkok på roten i syfte att ”borttaga melankoli och sorg”, men man varnar också för överdosering, vilket skulle medföra motsatt verkan – d.v.s. ”stor fare, Sorg oc Angst”.
Sydeuropa, och inte minst Balkan, är ursprungsområde för många arter av julrosor. De beskrevs redan av Hippokrates som renande, och sades ha använts av den legendariske sago(?)läkaren Melanpus för att bota prinsessan av Argos från galenskap. Bruket som psykofarmaka var också relaterad till dess popularitet inom en särskild gren av exorcismen kallad helleborism. Annan användning hade bland annat att göra med utdrivning av efterbörd och som lugnande och sövande medel.
Själv misstänker jag att julrosens namn har att göra med dess blomningstid; men en annars ofta nämnd förklaring är att en tjej, som aldrig hade fått ligga, glömt att ta med sig en present till Jesusbarnet och började grina (skämskudden var ännu inte uppfunnen), och då blommade det julrosor där tårarna fallit. För mig låter detta misstänkt sentimentalt – läs 1800-talskonstruktion – men kanske har jag fel? Känner ni till en äldre källa till denna legend så får ni gärna berätta om det för mig.
