På 1500-talet yrkesarbetade kvinnor med bland annat slakt och matlagning. Det fanns även mjölkedejor. Spåren av dem finner vi i arkiven och i fynden från Gullbergs fäste i Göteborg.

Befästningarna kring staden var avsedda för strid och försvar, men de allra flesta dagar levde människorna där ett vardagsliv utan stridigheter. Där fanns stora grupper med knektar, bösseskyttar och andra soldater, men också en rad civila människor som arbetade med att få allt det praktiska att fungera, inte minst se till att det varje dag fanns mat, dryck, kläder och annat nödvändigt. Majoriteten av dem som arbetade på fästningarna var män, men i lönelistorna finns det också kvinnor och vi får en bild av vad kvinnor kunde arbeta med under 1500-talet. Föga förvånande, kanske, var det i stor utsträckning med mat, öl och textilier. Traditionella kvinnosysslor, som här utfördes som betalt arbete.

Ett utdrag ur lönelistan för Älvsborg och Gullberg 1573. Under rubriken Embetts Quinfolck finner vi namnen på flera kvinnliga anställda på fästningarna. Original i Riksarkivet, Landskapshandlingar, Västergötlands handlingar.

Lönelistor från 1573 och 1574 ger oss några namn och titlar. Fatburshustrun hette Dordi och hennes uppgift var att ansvara för fataburen. Fataburen, som kunde vara ett rum eller en separat byggnad, innehöll mängder av textilier – dukar, dynor, väggbonader, lakan och annat. Här förvarades också fat och skålar, kannor, grytor, ljusstakar och annat husgeråd. Fatburshustrun skulle, som namnet antyder, vara en gift kvinna eller en änka, någon med stor erfarenhet av att ansvara för ett hushåll och alltså med spetskompetens när det gällde att hålla koll på allting, kunna sköta och vårda, lappa och laga och inte minst vara arbetsledare för pigor och andra anställda. Ett par av dessa var Sissela stugekona (piga) och Margaret väverska.

Kniven behövdes till måltiderna, men till skillnad från fat och skålar så var knivarna personliga och bars i bältet av både kvinnor och män. Den här kniven tappade någon på Gullberg och vi hittade den några hundra år senare.

Flera kvinnor arbetade med matförberedelser. I listorna finner vi bland andra Gunnil Bagerska, Anna Bagerska, Karin Bryggerska och flera kvinnliga slaktare. Maten kom till fästningarna som råvaror och ibland som levande djur. Det krävdes mycket arbete innan dessa blev till måltider. Att man slaktade på plats ser vi på de djurben som vi hittat vid undersökningen av Gullbergs fäste. Bland djurbenen finns inte bara de köttiga delarna utan också sådant som huvuden, som sorterades bort vid slakten och som inte skulle ha funnits här om inte slakten skett på plats.

Ben från nötkreatur, funna vid utgrävningen av Gullbergs fäste. Några ben är kluvna på längden så att man kunde komma åt den näringsrika märgen. Käken visar att man slaktade på plats.

Mjölk kom från egna ladugårdar och här arbetade både kvinnor och män. För mjölkhanteringen ansvarade en mjölkedeja, som år 1573 hette hustru Rangel och som styrde över ladugårdspigorna. Det fanns också ladugårdsdrängar och över dem styrde en ladugårdsfogde. Förmodligen hade de andra uppgifter än mjölkning, som traditionellt är en kvinnosyssla i Norden, men egentligen vet vi inte. Fästningsmiljön var något annat än ett vanligt hushåll och det är mycket möjligt att relationerna mellan genus och arbetsuppgifter såg lite annorlunda ut här. Men generellt sett så var kvinnor arbetsledare för andra kvinnor och män arbetsledare för män, även om själva arbetsuppgifterna ibland kunde överlappa varandra. Uppdelningen fortsatte långt in på 1800-talet.