På rustbädden under den gamla terrassmuren i Haga gör vi en oväntad upptäckt; på stockarna har någon ristat in romerska siffror. En efter en dyker markeringarna upp, till synes utan rim och reson. Ett kryss här, tre streck där – lika förvånade som förbryllade blir vi när vi hittar ristningar på var och varannan stock.
Förr försågs många av stadens större konstruktioner med underliggande rustbäddar av trä för att hålla dem på plats i den instabila leran. I fallet med terrassmuren i Haga, som i början av 1800-talet avgränsade den då parkliknande Nya Allén mot vallgraven, bestod rustbädden av ett antal olika delar. Fyra långa rader av underliggare utgör rustbäddens stomme. Tvärs över dem har man sedan placerat så kallade tvärliggare. Mellanrummen mellan det vi kallar under- och tvärliggare har fyllts med sten, och pålar har slagits ned för att förankra rustbädden i marken. Att hitta ristningar i form av så kallade bomärken på timmer är i sig inte ovanligt. Bomärken användes som en typ av signatur av exempelvis timmermän för att markera vilka stockar som tillhörde dem. De brukar dock vara jämförelsevis enkla, och inte bestå av långa sifferföljder som de vi stöter på i Haga.
Det är på tvärliggarna vi först lägger märke till siffrorna, i form av fem små kryss och två streck på en av stockarna. Den bredvidliggande stocken saknar markeringar, men en tvärliggare bort dyker de upp igen; denna gång som fem kryss och tre streck. Vad som till en början verkar vara en slump visar sig efter hand vara ett mönster. På varannan tvärliggare har romerska siffror ristats in i stigande ordning: efter stock XXXXXII (52) och XXXXXIII (53) krafsar vi fram XXXXXIIII (54) på nästa. Efter tvåhundra år under jorden och styvmoderlig behandling av vår grävmaskin är vissa av märkena svåra att se – först när vi tagit fram ett tjugotal tvärliggare är vi någorlunda säkra på att de är numrerade i ordning.
Inte bara tvärliggarna är numrerade, även underliggarna bär romerska siffror. Här är mönstret dock ett annat. I tre av raderna är stockarna numrerade som dominobrickor; en stock är exempelvis numrerad med XVIIII (19) i västra änden och XX (20) i östra änden. Stocken som angränsar åt väst är även den numrerad XVIIII, och den som angränsar åt öst XX. Den sydligaste raden med underliggare är däremot precis som tvärliggarna numrerad i stigande ordning, med tre eller fyra nummer på varje stock. Numren verkar dessutom stämma överens med de på överliggarna – antagligen för att markera vart de ska ligga. Där underliggaren är markerad XXVII (27), korsas den av tvärliggaren med samma nummer. När mysteriet med nummerföljden börjar klarna, väcks andra frågor. Rustbädden i sig är en enkel konstruktion, varför bry sig om att numrera de enskilda stockarna?
Under perioder rådde stor brist på trä på Västkusten och i Göteborg. En ökande befolkning och växande industrier ställde nya krav på virkesförsörjningen. Syftade siffersystemet till att minimera svinn i konstruktionsprocessen genom att försäkra sig om att varje stock hade sin plats? Eller anlände stockarna till Haga som en färdig byggsats för att spara tid vid uppförandet av terrassmuren? Meningen med de romerska siffrorna kommer vi kanske aldrig fram till, men att vi till slut listade ut logiken bakom är vi mycket stolta över!
