Nu är den osteologiska analysen av jordproverna från Spannmålsmagasinet klar. Frågeställningen var vad de stora mängderna fiskben där representerade, där flera kotrader med fenor låg kvar intakta på det stenlagda golvet. Hade fisk hanterats och rensats i byggnaden eller var det matrester?

Fiskben på stenläggning i Spannmålsmagasinet. Notera rader med kotor av torsk i anatomiskt läge.

Klippfisk från Norge
Bortsett från ett par revben från får, en hög råttben, några ben från sill, mört och ett fiskfjäll från abborre, fanns det hundratals ben från torsk och en stor mängd fiskfjäll i jordproverna. Benen är, förutom ett fåtal ben från huvudet, endast av den bakre delen av kotraden, fenstrålar och ben från skuldergördeln, som sitter vid bröstfenan precis bakom huvudet. Det är precis dessa delar som sitter kvar i fisken som torkas till torrfisk, eller så kallad klippfisk, som både är saltad och torkad.

Osteolog Ola Magnell identifierar fiskbenen från Spannmålsmagasinet.

Vid beredning av klippfisk skärs huvudet bort, tillsammans med de främre större delarna av kotraden. De resterande delar av fisken fläcks ut till en stor trekant, där ben från skuldergördeln får sitta kvar för att ge fisken stadga vid torkningen. Fisken torkas med skinnet kvar, vilket förklarar den stora mängden fiskfjäll som också påträffades i lagret. Benen kommer från fiskar i storleken mellan 30-70 cm, vilket också är den mest lämpliga storleken för tillverkning av klippfisk. Fisk som torkas på detta sätt var, och är fortfarande, en stor exportvara från Norge.

Fiskbenen kommer alltså från ett lager av klipp- eller torrfisk, som av någon anledning har lämnats kvar på golvet i magasinet när detta övergavs. Detta visar att importerad torkad fisk har förvarats här.

Skelett av torsk, där lila färg visar förekommande ben och där mörkare färg anger de ben som var vanligast. Det är just de delar som sitter kvar i så kallad klipp- eller torrfisk.

Tidiga brunråttor

Råttbenen visar, föga förvånande, att råttor har hållit till i hamnområdet. I Spannmålsmagasinet har de kunnat festat på torkad fisk, spannmål och annat. Analysen visar att några av benen kommer från brunråtta och fyndet troligen är ett av de tidigaste av arten i Sverige. Det är platser som hamnen i Norrköping som troligen fick ta emot de första brunråttorna som slog sig ner i Sverige.

Råttben från Spannmålsmagasinet.

Det är brunråttan som finns i Sverige idag. Den kommer ursprungligen från Centralasien och är historiskt sett ett relativt sent tillskott till vår fauna. De tidigast uppgifterna finns från 1790-talet i Skåne, men brunråttan spred sig sedan snabbt över stora delar av landet och trängde undan svartråttan.
Den kände zoologen och arkeologen Sven Nilsson skrev redan 1820 att den svarta råttan blivit sällsynt och mer eller mindre fullständigt har försvunnit från sjöstäderna. Svartråttan blir sedan allt ovanligare under 1800-talet, men finns kvar under 1920-talet i Halland och Hälsingland.