Arkeologerna har under de senaste veckorna dokumenterat lämningar efter Norrköpings rasp- och spinnhus. Vi har påträffat husgrunder och latringropar som kan belysa livet på denna straffinrättning från 1740-talet och nästan ett halvt sekel framåt. I några kommande bloggar berättar vi om fynd från denna del av Skeppsholmen i Norrköping.

Bakgrund

I Europa fanns spinnhus från slutet av 1500-talet och i Stockholm anlades ett spinnhus år 1724 på Långholmen som tvångsarbetsinrättning för kvinnor. Tidigare hade det funnits ett tukthus i staden och straffångar, både kvinnor och än, kunde skickas till landets olika fästningar för straffarbeten. Spinnhusen var i först hand avsedda för ”vanartiga” arbetsföra småtjuvar, lösdrivare och prostituerade. Den manliga motsvarigheten kallades rasphus. Det rådde arbetstvång i inrättningarna och de hade två tydliga syften. Förutom att göra rätt för sig skulle de intagna utgöra en billig arbetskraft åt klädmanufakturerna. Kvinnorna på spinnhuset skulle i första hand spinna, men i Stockholm förekom även andra arbetsuppgifter som att hugga sandsten och att sköta stadens renhållning. Männens benämning rasphus kom av att de raspade trä till färgämnen.

Utdrag av karta från år 1788 (Lantmäteristyrelsens arkiv, aktbeteckning: 05-nkg-148).

Tvångsarbetesinrättningen på Skeppsholmen

När spinnhuset på Skeppsholmen stod färdigt 1742 var intentionen att 50–60 interner skulle inhysas, men antalet intagna tycks ha varierat. Vissa år fanns här endast 12–15 fångar, men periodvis var betydligt fler intagna här. År 1746 fanns t ex 28 fångar (15 kvinnor och 13 män), som skickats dit från länsstyrelserna i Linköping, Nyköping och Örebro, samt av magistraterna i Norrköping och Arboga. Samtliga var sysselsatta med att skrubba, karda och spinna. De intagna erhöll dagligen en summa av 16 öre kmt och två mål mat. Inrättningen skulle ha en bokhållare, en vakt- och spinnmästare, vaktkarlar och en kokerska. Dessutom hade en fältskär och en präst tjänst som bisyssla till sitt ordinarie arbete.

Huvudbyggnaden bestod av ett trähus i två våningar och med vindskammare överst. Första våningen innehöll kök och boningsrum för vaktmästaren. På andra våningen fanns arbetsrum och en liten kyrksal.

Annika Konsmar dokumenterar grunder från spinnhuset i dagens Saltängsgatan. Foto Magnus Stibéus.
Hanna Menander gräver ut en av de påträffade latringroparna, som innehöll mycket avfall som t ex keramikskärvor, glasbitar, kritpipor och djurben. Foto Magnus Stibéus.
Skärvor i latringrop. Foto Magnus Stibéus.

Billig arbetskraft till den svenska armén

Harald Ulander var direktör för Drags fabriker och tog år 1742 över arrendet för det statliga spinnhuset. Drags fabriker hade grundats 100 talet år tidigare och dess främsta kund blev den svenska armén till vilken man tillverkade grovt ylletyg till uniformer. Urlander misskötte fabrikens ekonomi och tvingades avgå år 1748 och fick för sin skuld avstå företaget till riksbanken. Riksbanken arrenderade därefter ut Drag till Anders Schenbom. Drags fabriker ändrade inriktning under Schenboms ledning och istället för finare tyger koncentrerades tillverkning till uniformstyger till armén under Pommerska kriget.

Botten till ett rödgodsfat med åratalet 1742. Fatet tillverkades samma år som spinhuset invigdes. Foto Lotta Stenqvist.
En vackert ornerad knapp i mässing. Foto Magnus Stibéus.

En episod från år 1745

Tre pigor hade i slutet av år 1745 blivit dömda att för inbrottsstöld till värde av 47 daler och 18 öre silvermynt i galgen upphängas. Göta hovrätt mildrade emellertid domen för dem till vardera 20 par ris, tre slag av paret, en söndag på pliktpallen, samt till tre år på spinnhuset i Norrköping. En av kvinnorna dog efter ditkomsten. Den andra kvinnan begärde skarprättardrängen Håkan Lind skulle friges så att han kunde ingå äktenskap med henne. Den tredje kvinnan, Sara Mörk, hade redan satts i arbete på tullförvaltare Körners änkas spinneri. Efter några veckor återfördes dock Sara till spinnhuset på Skeppsholmen.

Spinnhusets sista tid – flytten till Drag

Vid en inspektion 1783 av spinnhuset anmärkte inspektören, kommerserådet Kling, att där då fanns endast två spinnrum ”Hvardera lika stora, men af så liten rymd, att blott åtta personer utan trängsel kunde där arbeta”. I rummet var emellertid 20 personer hoppackade, ”karlar och kvinnfolk om hvarandra”. I huset fanns en vindskammare, där karlarna, som i regel utgjorde minoriteten på inrättningarna, kunde sysselsättas på somrarna. Vindskammaren saknade dock eldstad, varför man inte kunde vistas här vintertid och eftersom huset var så bräckligt var det inte möjligt att sätta upp en eldstad. Huset befanns vid inspektionen vara ”så hoplappadt både ut- och invändigt, att kostnader för en reparation därå skulle var bortkastade; tillbyggnad vore olämplig då platsen vore den sumpigaste och osundaste inom stadens staket”.

Samma år beslutades att ett nytt spinnhus skulle uppföras i Norrköping. Det placerades vid Drags nära textilindustrierna och de första fångarna spärrades in år 1790. Därmed var en nära 50 årig epok till ända på Skeppsholmen.

Genom en tidningsartikel i Norrköpings Weckotidningar från den 22 oktober 1785 får vi namnen på två av de intagna kvinnorna, vilka avled i vattusot på spinnhuset; spinnhushjonen änkan Bengta Olofsdotter 40 år och Brita Maria Wedman 15 år.