Det har varit ganska tyst ett tag här på bloggen från Linderödsprojektet. Men nu börjar analysresultaten så smått att ramla in och med dem följer förstås en del spännande resultat. En av våra viktiga frågeställningar i projektet handlar om när man började odla och stenröja marken på Linderödsåsen. Tesen är att de små kolbitar vi hittade i jordlagren i och under rösena, har hamnat där i samband med att människorna röjde marken genom att bränna ris och stubbar.
Innan vi skickade kolbitarna till kol14-datering, fick vi hjälp av vår vedartsspecialist Ulf, med att bestämma trädslaget och från vilken del av trädet kolbitarna härrör. Med vedartsbestämningen får vi inte bara information om egenåldern på det kol vi daterar, utan denna ger även en bild av vilka träd och buskar som växte på platsen vid tidpunkten för bränningen. Nu behöver inte alla bränder ha utförts av människohand, utan kolet kan även komma från naturliga skogsbränder. Av de omkring 80-talet kol14-dateringar, vi fått så här långt, har vi faktiskt skäl misstänka att inte mindre än en fjärdedel av de daterade kolbitarna härrör från naturliga skogsbränder. Det rör sig om kolbitar från tall, där i stort sett samtliga prover har gett dateringar till äldre stenålder (ca 8 800-6 500 f. Kr.). Resultaten berättar att det innan människorna började röja mark uppe på åsen, fanns stora tallskogar här, som då och då kanske vid blixtnedslag, brandhärjades.
Det är först i början av den yngre stenålder (ca 3 700 f. Kr), som förkolnade bitar av ek, berättar om röjningsbränningar i den ekblandskog, som då präglade landskapet på åsen. Ett litet slipat fragment från en flintyxa, är några av de kulturspår vi hittat, i anslutning till dateringarna från denna tid. Röjningarna vid den här tiden var förmodligen ganska små till ytan och hade mer karaktären av trädgårdsodlingar.
Koldateringarna berättar sedan om återkommande röjningsbränningar under loppet av den yngre stenåldern och fram i äldre bronsålder (ca 2 400-1 200 f. Kr.). Några säkra spår efter stenröjning, i form av anläggande av röjningsrösen, har vi inte hittat från den här tiden. Däremot har vi möjligen lämningar efter något slags ceremoniellt monument. Anläggningen består av ett cirka 2,9×2,6 meter stort flackt stenlager omgiven av en fyrsidig kantkedja, som har anlagts invid och norr om ett markfast, kluvet stenblock. Det intressanta är att det finns spår efter upphettning på blocken norra sida, vilket visar att man har eldat på plattformen. En kolbit av ek från fyllnadsjorden mellan stenarna i plattformen daterar troligen konstruktionen till mellanneolitikum (MNB – 2 880-2 620 f. Kr.). Liknande konstruktioner har påträffats bland annat i Uppland, men i Skåne är typen inte känd sedan tidigare.
I slutet av yngre bronsålder och början av äldre järnålder (ca 800-400 f. Kr.), ser vi tecken i kol14-dateringarna på en intensifiering av röjningsbränningarna. Under den här tiden glesnar ekskogen och spår efter hassel bekräftar bilden av ett mer öppet och troligen även betespåverkat landskap. Under det andra århundradet efter Kristi födelse intensifieras röjningsbränningarna ytterligare på åsen. Det är med dessa röjningar som vi nu har även får de första säkra beläggen för stenröjning i landskapet. Under loppet av några århundraden bryter man mängder med sten och lägger denna i små runda flacka rösen. Rösena placerar man gärna på rader, så att dessa ramar in de stenröjda odlingsytona.
Det är också till de här två perioderna – yngre bronsålder och romersk järnålder – som vi med kol14-dateringarnas hjälp, nu med säkerhet kan knyta de spår efter boplatslämningar vi hittade inom den fossila åkermarken på local 10b. Detta är dock bara ett axplock av resultaten från Linderödprojektet och vi hoppas snart att återkomma med fler spännande analysresultat.
