”Jon Larssons Rechenskap för te prouianz partzeler han uppå Gullbergs befestning uppburitt och utgivid haffuer pro anno 1570”
Eller, på modern svenska, räkenskaperna över de livsmedel som Jon Larsson tagit emot på Gullbergs fästning räkenskapsåret 1570. Skatteintäkter i form av varor, alltså, varav en del användes på fästningen medan annat användes för att bytas in mot andra varor eller levereras vidare till andra kronans verksamheter.
Det politiska spelet i det som idag är Västsverige var en komplicerad historia under såväl medeltiden som under 1500- och 1600-talen. Kanske kan det bäst förstås som ett strategispel, där de huvudsakliga spelarna bestod av danska, norska och svenska intressen i form av regenter och riksföreståndare, frälsepersoner med stora egendomar i området och förmögna köpmän från olika delar av Europa med intresse av såväl varor som kunder. Spelplanen var det dåtida gränsområdet med Halland, Bohuslän och västra Västergötland, inte minst Göta Älvdalen. Spelpjäserna var av olika slag: borgar, befästningar, städer och handelsplatser; soldater (inhemska såväl som inhyrda legoknektar), bönder och borgare blev alla delaktiga i spelet. För att driva det krävdes stora resurser i form av mat och löner till soldater och kronans tjänstemän, material och arbetskraft till borgbyggande, vapen, arbetshästar och krigshästar, ved till värme, matlagning och smedjor och mycket annat. Dessa resurser kom till stor del från bönder och borgare som betalade skatter och avgifter av olika slag och gjorde dagsverken.
Skatterna bestod av olika saker. En del betalades i reda pengar, en del i form av mat och råvaror. Andra delar var skyldigheter att utfodra hästar och andra kreatur för kronans räkning, som i vissa fall kunde ersättas av något annat, till exempel leverans av varor. Det var ett komplicerat system av rättigheter och skyldigheter och noggrann bokföring behövdes för att hålla ordning på allt. Det fascinerande är att mycket av denna bokföring finns kvar än idag. Under det kanske lite intetsägande namnet Landskapshandlingarna döljer sig i Riksarkivets samlingar mängder av listor och förteckningar – vad de olika gårdarna, socknarna och häraderna skulle betala, vad som togs emot på borgar och andra uppsamlingsplatser, listor över gårdar och byar och (ibland) namn på dem som bodde där, uppgifter om nyanlagda, skattebefriade gårdar och torp, listor över dem som inte hade kunnat betala och som var skyldiga restskatt, förteckningar över de skattskyldiga borgarna i städerna. Och mycket mera.
I några inlägg framöver ska vi berätta vad landskapshandlingarna avslöjar om tillvaron på Gullberg. Vi kan inledningsvis se lite på vad olika delar av Västergötland betalade i skatter. Det berättar något både om vad som producerades på olika platser och vad som ansågs värdefullt att kräva in för kronans behov. Det handlar både om sådant som användes direkt och sådant som kunde säljas eller bytas vidare.
Från Sävedals härad, där Gullberg var beläget, levererades penningar, råg, mjöl, malt, korn, havre, smör, fläsk, torrfisk, ljusgarn, ekbord, ved, stockar, rörtak och dagsverken. Ljusgarn är garn till vekar i vaxljus, ekbord är plankor av ek, rörtak är vass till takläggning som levererades i buntar.
Askims härad levererade likartade produkter, men med större tyngdpunkt på fisk; härifrån kom ål, torrfisk, kummel och vitling. De betalade också en viss mängd fisk för att slippa ifrån skyldigheten att utfodra kronans hästar – fodringsfisk kallades detta.
Från inlandet kom lite andra varor. Bilden visar räntorna från Bollebygds härad, med penningar, råg, malt, havre, smör, honung, ål, vadmal och näver (till taktäckning). Därtill 787 dagsverken från kronans gårdar i det lilla häradet med bara tre socknar.
Kållands härad vid Vänern levererade ytterligare andra produkter: penningar, råg, malt, havre, smör, lamm, gäss, höns, honung, ägg, torrfisk och vadegarn (garn till fiskeredskap).
Redan dessa få exempel ger en uppfattning om vilka mängder varor som hanterades på Gullberg. I kommande inlägg ska vi se hur de användes på olika sätt.
