Hur användes alla de små och stora husen? Och hur såg det dagliga livet ut bakom de slutna fasaderna? Vem levde tillsammans och vad betyder husens form och rumsstruktur för sättet att bo och leva på gårdarna? Frågorna är många, men märkligt nog har de inte ställts tidigare i någon större utsträckning.

  

Hunnebergsgatan 5, uppmätning på 1920-talet. Foto: Östergötlands museums arkiv. 

Byggnadshistoriker har mestadels fokuserat på husens byggnadstyper, byggnadsantikvarierna kring bevarande och vilka material som ska användas vid renoveringar, arkeologer mest på att tolka husgrunderna under mark, och historikerna mestadels kring större och övergripande frågor om ekonomi och demografi i våra städer. Vad händer då om vi sätter samman alla olika källor, om vi kombinerar våra arbetssätt?

Det lilla gatuhuset vid Hunnebergsgatan 5 i Linköping består av två våningar. Huset är byggt av timmer, och själva timmerstommen, väggar hopfogade genom knuttimring, bildar tre fack eller rum per våning. Det ena facket i bottenvåningen undantogs och bildade ett överbyggt portlider, en passage från gatan till gården. Den utvändiga trappan och den öppna loftgången bildar viktig passage från gården till andra våningen.

Hunnebergsgatan 5, foto från söder Göran Tagesson, Arkeologerna CC-BY. 

Rumsstrukturen framgår av timmerkonstruktionen, där timmerväggarna bildar separata enheter. Eftersom samtliga rum verkar ha dörröppning mot gården och loftgången, verkar det röra sig om fem separata rum. Kan det alltså vara fråga om fem separata lägenheter?

Hunnebergsgatan 5, uppmätning 1971, färgerna illustrerar de olika rummen. Foto: Östergötlands museum, redigerad. 

Hunnebergsgatan 5, uppmätning 1971, planuppmätning övervåning och bottenvåning. Färgerna illustrerar de olika rummen. Foto: Östergötlands museum, redigerad. 

Vi har kanske föreställningen att det under äldre tider ofta var fråga om bostadshus med ett enda, gemensamt rum, där alla familjemedlemmar bor tillsammans. Det gamla storhushållet, kanske till och med flera generationer tillsammans, är en seglivad föreställning. Här bodde även drängar och pigor tillsammans med husbondfolket. Och när det rör sig om hantverkarhushåll, kanske man ska räkna med att även lärlingar och gesäller delade bostad med mästarfamiljen?

Det kan vara svårt att hitta konkreta belägg för detta. Däremot ser vi i projektet, när källmaterialet tillåter, en mycket mer komplex bild. Vi kan se konkret hur detta har fungerat i Hunnebergsgatan 5.

  • 1771 fanns ett litet hushåll registrerat på gården, nämligen snickaren Normander, med hustru, ett barn och en piga. Mot slutet av perioden bodde änklingen Normander kvar med sin son, den gamle snickaren omtalas också som sjuklig.
  • 1776 fanns här istället två gifta par, plus ytterligare två ensamstående kvinnor med barn.
  • 1787, alltså några år efter att gatuhuset byggts, fanns det inte mindre än fem gifta par, två av dessa hade barn. På gården bodde också tre ensamstående kvinnor, varav två hade barn.

Hunnebergsgatan 5, bottenvåningens rum A14. Idag använt som ramateljé, tidigare en lägenhet med ett rum och förstuga. Foto Göran Tagesson, Arkeologerna CC-BY. 

Den här förändringen måste naturligtvis ha varit dramatisk. Hur och var bodde människorna innan det nya huset byggdes? Äldre källor talar om ”små hus”. Det nya tvåvåningshuset, som enligt dendroanalysen byggdes 1783, har naturligtvis inneburit en stor förändring. Men samtidigt ökade antalet boende och antalet hushåll.

Det nya huset med sina separata rum framstår som olika bostadsenheter. Det verkar som om det nya huset byggts för att hysa många människor? Är det riktigt att tolka de olika rummen som små lägenheter? Var och en med sin egen, separata ingång från gården?