I nära anslutning till en kolbotten finner man ofta lämningar efter en kolarkoja. Till en början kan det te sig svårt att finna kojan när skogen står tät och myggorna surrar, men det gäller emellertid att lyfta blicken och söka efter formationer som kan vara skapade av mänsklig hand.
Det mest framträdande spåret efter en övergiven kolarkoja är spisröset, många gånger är det helt överväxt, men avlägsnas mossan och övrig växtlighet framträder det tydligt.
I skogarna kring Frövi i Västmanland har vi undersökt flera kolarkojor. Kojornas syfte var att ge kolaren skydd från väder och vind då kolminan var tvungen att övervakas dygnets alla timmar.
Vi noterade att merparten av kojornas spisrösen anlagts intill större block. För oss människor som inte har upplevt kolarepoken kan det ibland vara svårt att föreställa sig hur tillvaron såg ut när kojan användes och milan var i drift. Att det var förhållandevis mörkt inne i den enkla kojan kan man dock lätt föreställa sig. Skenet från den sprakande elden var nog i många fall det enda tillgängliga ljuset i kojan.
