Vilket läge! Vår gård i Norrtil låg på en höjd, nära vägar och vatten och inte minst staden Sigtuna och alla förnäma grannar. Foto: Arkeologerna. Publicerad med tillstånd från Lantmäteriet.

Vi har tidigare berättat om det förträffliga läge som gården i Norrtil hade under vikingatid och medeltid. Det var en riktig gräddhylla med uppsikt över Garnsviken – och området omkring var mycket exklusivt.

Dels hade gårdsfolket nära till Sigtuna, en kristen stad som grundades i slutet av 900-talet. Dels bodde man nästgårds till ett mycket intressant gårdskomplex, nämligen Viby och Venngarn.

Dessa två gårdar som låg på andra sidan Garnsviken, från Norrtil sett, slogs ihop tidigt, kanske redan under sen vikingatid. I en artikel har arkeologen Torun Zachrisson beskrivit vilka personer som kan koppas till gårdarnas spännande historia.

Viby och Venngarn

Sedan vikingatiden har landet höjts fem meter. Vissa områden som idag är land, var förr vatten. Mellan gårdarna Venngarn och Viby trängde en del av Garnsviken in, och det är möjligt att Viby ursprungligen hette Vikby.

Viby by är mycket sevärd, det är en så kallad oskiftad klungby. Foto: Bengt A Lundberg, Riksantikvarieämbetet.

Till godset hörde under medeltid underlydande gårdar och torp, som tillsammans utgjorde en stor del av St Olofs socken – en socken som också vår gård i Norrtil hörde till.

En av de runstenar som stod på varsin sida om Garnsviken, och som markerade en vikingatida ”färjeled” mellan Tilslandet och Sigtunalandet – står troligen på Vibys östligaste gräns. Det är möjligt att godskomplexet under vikingatid sträckte sig ända ned till staden Sigtuna.

Vilka bodde här?

Vilka var det då som ägde Viby/Venngarn och hur märker man att dessa gårdsinnehavare skiljde sig från den övriga befolkningen?

De första invånarna i Viby som vi känner vid namn är Sibbe och hans föräldrar Orökja och Tyra, som finns nämnda på en av de ovan nämnda runstenarna. De levde under mitten av 1000-talet. Säkert har de många gånger gästat vår gård i Norrtil, det var ju bara att ta båten över. Korset på runstenen visar att familjen var kristen, i Sigtuna gavs möjlighet att bevista gudstjänster.

Vibys vikingatida skatt

Under slutet av 1000-talet, alltså i övergången mellan vikingatid och medeltid, grävde någon eller några ned en fyra kilo tung silverskatt i Viby. Det är den näst största skatten som hittats i Mälarområdet. Flätade silverkedjor, mynt, en halsring, en armring, silverstänger och silverkors låg förpackade i fem påsar av linnetyg, som var placerade på ett sådant sätt att de bildade ett kors. Det är troligt att den som gömde skatten gjorde det på sina egna ägor, men vi vet inte vad han eller hon hette.

Mor och son strider om Viby

Ett knappt sekel senare, omkring år 1165, dyker Viby upp i Sveriges äldsta bevarade pergamentdokument. Nu är det en rik änka vid namn Dotter som ägde Viby. I dokumentet kan man läsa om en tvist mellan Dotter och hennes son Gere.

Dotter har nämligen uttryckt i sitt testamente att hennes son inte ska få ärva Viby (fast han ska få alla hennes andra gods). I stället ska Viby överlåtas till cisterciensermunkar från Alvastra. Att på detta sätt vilja skänka bort sin egendom till någon utanför familjen eller släkten, var något nytt och stred mot gammal sedvänja. Sonen vägrade acceptera moderns beslut, men uppenbarligen stod Dotter på sig, hon ville stödja munkarnas verksamhet.

Dotters önskan ledde till en långvarig tvist med sonen Gere. Till slut ryckte Stefan, Sveriges förste ärkebiskop, ut till munkarnas hjälp. Det var han som drev igenom att Dotters vilja följdes. I Viby anlade munkarna ett kloster och här finns spår efter en romansk stenkyrka från 1100-talet.

Idag kan man strosa runt i Viby by bland röda knuttimrade hus. Byns ser ut som den gjorde för 200 år sedan, då torpare som lydde under Venngarns kungsgård bodde här.

Vibys och Venngarns mäktiga ägare

Venngarn – ståtligt idag, pampigt även förr. Foto: Jan Norrman, Riksantikvarieämbetet.

Betydligt pampigare är det i Venngarn, där det under medeltiden uppfördes ett stenhus. Det slott som står där idag tog form på 1670-talet av Magnus Gabriel de la Gardie, drottnings Christinas gunstling. Under seklens lopp har slottet ägts av personer ur landets högre skikt, bland annat olika riksråd, Gustav Vasas mormor, Gustav Vasa och den redan nämnda Magnus Gabriel de la Gardie,

Första gången Venngarn nämns i källorna är år 1283. Då ägdes gården av gera de winagarnum alltså av Gere på Venngarn. Det är troligen en ättling till den Gere som tvistade med sin mamma, drygt hundra år tidigare.

Om vi utgår ifrån att även Vibys silverskatt grävdes ned av sin ägare, tyder det på att platsen var knuten till rikedom – och makt – även då.

Viby och Venngarn har alltså en lång tradition av mäktiga av rika ägare, åtminstone från vikingatid och framåt. Och säkert hörde även runstenens Sibbe och hans föräldrar till denna gamla högreståndsmiljö.

Arkeologen Lena Beronius Jörpeland tillsammans med sina kollegor Katarina Appelgren och Ann-Mari Hållans Stenholm undersöker den fantastiska gården i Norrtil. Foto: Kristina Ekero Eriksson

Vad har då då dessa platser för betydelse för vår undersökning av gården i Norrtil? Frågan går till medeltidsarkeologen Lena Beronius Jörpeland.

– Runt omkring Sigtuna finns flera medeltida frälsegårdar belagda i skriftliga källor, däribland Viby, Venngarn och vår gård i Norrtil.

– Staden var en central plats för kungen och samhällseliten under medeltid. Många stora jordägare ägde gårdar i socknarna runt omkring. På det sättet kunde man synliggöra sin närvaro i bygden och staden, visa upp sitt välstånd och bli en del av de högste i samhället. Vi vet att skapandet av relationer var en viktigt drivande faktor för frälset, på det sättet kunde man påverka sin egen välmåga men också samhällsskeenden i stort, berättar Lena Beronius Jörpeland.

Vilken ställning kan man då räkna med att ägaren till Norrtil, eller Til som det hette förr, hade?

– Ägaren av Til ingick sannolikt i samma sociala sfär som övriga stora jordägare. Det är spännande att följa hur utvecklingen kan ha sett ut på de olika gårdarna/godsen, beroende på just arv- och släktskapsförhållanden, säger Lena Beronius Jörpeland.