Signhildsberg – eller Fornsigtuna – där husplatåerna avtecknas i snön.

Gården i Norrtil var ju någonting alldeles speciellt under vikingatiden (790-1050) och medeltiden (1050-1520). Den låg på ett fint höjdläge, med uppsikt över Garnsviken och nära staden Sigtuna. Här bodde den tidens välbärgade höjdare.

Men det fanns platser i trakten av större betydelse.

Innan Sigtuna grundades under 970-talet, låg en föregångare till staden fyra kilometer västerut. Numera kallas platsen Fornsigtuna, men på kartan står det ”Signhildsberg”. Läget var perfekt, på den västra delen av ett sund som förbinder Håtunaviken med Sigtunafjärden.

Under vikingatiden fanns en kungsgård här och platsen är känd från det forntida diktverket Ynglingatal, som skrevs ned omkring år 900. Enligt dikten var Fornsigtuna inget mindre än Odens hem och en kultplats där man offrade till gudarna.

På husgrundsplatåer ståtade stora hallar, där härskarna samlade mäktiga män och kvinnor för fester, rådslag och religiösa gästabud. Här har också funnits mindre hus, som förråd, bostäder och fähus.

I närheten finns gravfält, och strax norr om gården ankrade man en gång sina skepp i en lagunhamn.

Som kronan på verket kan man beskåda en storhög i Fornsigtuna, kallad Signhilds kulle. Det rör sig inte om en gravhög, utan är troligen en så kallad tingshög. Sådana är kända från flera ställen, bland annat Gamla Uppsala.

Enligt arkeologen Anton Seiler kan Fornsigtuna hjälpa oss att bättre förstå gården i Norrtil.

– Fornsigtuna är inte bara en spännande plats, där finns också ett värdefullt arkeologiskt grundmaterial, exempelvis fynd som vi kan jämföra med Norrtils. Det öppnar för möjligheter att undersöka likheter och skillnader mellan gårdarnas läge i landskapet, vilka djur de hållit, hur de planerat bebyggelsen i förhållande till gravar och vilka redskap och smycken de haft. På båda ställena har man exempelvis använt mycket sten till olika konstruktioner, säger Anton Seiler.

Anton ser också fram emot att se hur vissa delar av gårdstunen använts för rituell verksamhet och vilka strategier man haft för att kontrollera, och synas, från färdleder.

– Ja, rent allmänt är det intressant att utröna hur gården i Norrtil förhåller sig till andra elitmiljöer från samma tid i närområdet. Är Norrtil ett unikum i Sigtunas närhet eller finns motsvarigheter, gårdar som tillsammans fungerat som till exempel stödjepunkter för kungamakten?

Norrtils ”storhög” var inte det man hoppades på…

Ett tag hade Anton också förhoppningar om att det fanns en motsvarighet till Signhilds kulle i Norrtil.

– I undersökningsområdets sydvästra hörn fanns en kulle som liknade en gravhög eller mindre tingshög, med fin välvd form och plan ovansida. Mitt i kullen var en sentida brunn visserligen nedgrävd, men det är ju inte ovanligt att större gamla gravkullar återanvänts för andra ändamål under senare perioden, till exempel som jordkällare eller skyttevärn. Men tyvärr, allt var bara skräp, längst ner låg till och med ett bildäck. Men man kan ju inte få allt, Norrtil är ändå en ofantligt stor kunskapskälla för vikingatid och medeltid i utkanten av Sigtuna, säger Anton Seiler.

Vad hände då med det en gång så mäktiga Fornsigtuna? Jo, när staden Sigtuna grundades vid Mälarens strand under slutet av 900-talet, övertog den nya staden den gamla kungsgårdens namn. Fornsigtuna, som platsen sedan kom att kallas, skänktes under 1000-talet bort till biskopen i Sigtuna, så att han kunde få sin försörjning. När stiftet flyttade till Gamla Uppsala under 1100-talet, tog kungamakten tillbaka gården. Men då fick kung Knut Eriksson tillsägelse av självaste påven, som krävde att den skulle lämnas tillbaka till kyrkan! Men det hörsammades inte.

Att platsen sedan slutet av 1600-talet heter Signhildsberg har att göra med en fornnordisk kärlekshistoria. En av Fornsigtunas ägare, Åke Rålamb, menade att den tragiska berättelsen om Habor och Signhild utspelat sig just på hans gård och lät helt sonika döpa om den.