Utanför prefektgårdens uthuslänga har vi hittat stora mängder trasiga blomkrukor från 1700-talet. Det rör sig både om skärvor från enkla planteringskrukor med hål i botten och större urnor, som använts i trädgården under sommarhalvåret.
Senast under 1600-talet började krukor av lergods för trädgårdsbruk tillverkas av svenska krukmakare. De levererades framför allt till herrgårdarna, där det fanns stora trädgårdsanläggningar med trädgårdsmästare, som drev upp plantor i växthus och orangerier. Under 1700- och 1800-talen börjar de även att användas i städerna, bland annat i tobaksplantager, parker och malmgårdar. Så småningom började även borgarna använda blomkrukor i sina hem och trädgårdar.
I 1700-talslagren utanför uthuslängan i prefektgården har vi funnit ovanligt många skärvor av olika krukor som använts av Linnés hushåll för trädgårdsbruk. Krukorna är alla oglaserade i rödbrännande lergods, som höll jorden och plantan fuktig och samtidigt andades. Planteringskrukorna har ett eller flera hål i botten och har använts för att driva upp plantor från frön och sticklingar.
Bland skärvorna finns även delar av betydligt större krukor med andra former, bland annat stora krukor med handtag. Några av dessa har dekorerats med böljande linjer eller prickband och har troligen använts i prefektgården för att ställa ut växter under sommarhalvåret.
Blomkrukor från historiska trädgårdarna är en outforskad föremålskategori i Sverige. Men i takt med att trädgårdsarkeologi blivit allt vanligare uppmärksammas även dessa krukor, som bär på information om såväl trädgårdsodling, ekonomi som estetik.
