Två senapsarter har odlats i Sverige, vit- och svartsenap, och av fyndmaterialet att döma tillhör de bägge våra äldsta odlade kryddor. De hittas i de äldsta Uppåkra-materialet från tiden omkring Kristi födelse och dyker därefter kontinuerligt upp i det arkeologiska materialet fram till idag. Senapen är alltså ytterligare en av de kryddor och örtmediciner som fanns i landet långt för klostren – vars betydelse för kulturspridning kraftigt överdrivits.
Ett mer dramatiskt fynd av senap hittades i ett hus som låg några hundra meter från sandby borg på Öland. Borgen överfölls omkring år 480 och platsen blev därefter tabu. De dödade, både vuxna barn och en del husdjur, lämnades liggande i hus och på gator där bara fåglar kom åt dem. Huset med senapen förstördes samtidigt som borgen. På golvet låg en svärdsskida med bronssko, och kopparen i denna hade gjort miljön just där giftig för bakterier, så i svärdskideskon hade golvets innehåll bevarats. Bland fröer av lin och oljedådra fans också svartsenap. Kan senapens sammanblandning med oljerika fröer här kanske kopplas samman med hur dagens senap blandas med olja till den kryddkräm vi uppskattar på korv?
Senapen är ett exempel på en krydda/medicin som verkar ha uppskattats i breda kulturlager även utanför överklassens hallar, och ett exempel på att enklare forntida mat inte behövde vara smaklös. Senapen delar dock mina barn i två läger, där den yngre gärna skryter inför den äldre om hur mycket han älskar den. Senapen får honom att känna sig stor – och det är en chans han inte försitter.
/Jens Heimdahl
