Den engelska parken i Axmar bruk, i norra Gästrikland,  anlades på 1860-talet. Då flyttades hyttverksamheten från 1600-talet närmare  havet. Det gamla hyttområdet med hammare och kolhus revs och fick ge plats för en park i engelsk stil med en ny huvudbyggnad, som kallades Slottet.

Slottet och den engelska parken år 1877. Foto: Jernkontorets arkiv.
Karta över den engelska parken i Axmar bruk. Karta: Robert Westman 1883, Stora Ensos arkiv.

I parken anlades en allé, lusthus, utkikstorn, skulpturer, dammar, vattenfall och sittplatser, som bands samman med slingrande gångvägar. Marken jämnades ut med material från den gamla slaggvarpen och nya träd och buskar planterades, bland annat lärkträd, tysklindar, alm, schersminer och syrener.

Två av flera vattenfall med lusthuset i bakgrunden. Foto: Karin Lindeblad, Arkeologerna.
Inga Blennå, Länsmuseet Gävleborg vid entrén till lusthuset. Foto: Karin Lindeblad, Arkeologerna.
Grunden till utsiktstornet. I bakgrunden stenmuren som inramar parken. Foto: Karin Lindeblad, Arkeologerna.

Bruket såldes redan 1890 till ett skogsbolag och tackjärnsproduktionen avvecklades 1920-talet. Byggnaderna och parken förföll och så småningom revs både Slottet och den gamla herrgårdsbyggnaden. Parken och gångvägarna växte igen. Till slut var det bara lusthuset, ruinerna och de ovanliga träden som visade att här en gång fanns en landskapspark.

Kvarndammen med lusthuset, ruiner efter smedjor och kvarnen i bakgrunden. Foto: Karin Lindeblad, Arkeologerna.

Sedan 2011 är Axmar bruk ett kulturreservat och parken har börjat restaureras med bland annat nya broar och sittplatser.

Gångvägen från utkikstornet till bron undersöks. Gången var här cirka 1,2 meter bred, motsvarande 2 alnar och belagd med ett gulbrunt grus. Foto: Karin Lindeblad, Arkeologerna.

De slingrande gångvägarna var viktiga för upplevelsen av parken, eftersom de lotsade besökare i parken till sittplatser och utkiksplatser, med noga uttänkta vyer. Vid årets undersökning, som görs i samarbete med Länsmuseet Gävleborg, fokuserar vi på att lokalisera och ta fram det gamla gångvägssystemet.

När vi tar fram partier av gångarna  undersöker vi deras sträckning, i förhållande till träd och annan växtlighet, dammar, byggnader etc. Vi identifierar också vilket material som har valts, hur breda gångarna har varit samt hur de har varit uppbyggda. Informationen vi tar fram kan sedan användas som kunskapsunderlag i det fortsatta restaureringsarbetet av parken.

Inga Blennå mäter in en av gångvägarna. Foto: Karin Lindeblad, Arkeologerna.