Under våren medan isen fortfarande är tjock, råder bråda tider för paleoekologerna. Prover ska tas på över 30 sjöar inom projektet Ostlänken. Förhoppningen är att få ökad kunskap om hur landskapet såg ut för tusentals år sedan.
– Vi tittar på landskapets och miljöns historia kopplat till människans, säger Anna Plikk på Arkeologerna.
Det är tidig morgon i början av mars. Trots att våren redan kommit till vissa platser ligger isen fortfarande tjock ute på sjöarna i de täta granskogarna i Östergötland. Ett lätt snöfall blåser upp och kylan biter i fingrar och tår. Efter en kort kaffepaus på en bensinmack kör vi vidare på slingrande vägar mot den lilla sjön Strupen någonstans norr om Norrköping. Bebyggelsen blir glesare och husen färre när skogen tar över. Här och där syns en och annan bondgård. Idag är det sjön Strupen som ska undersökas. Sedan kan ännu en sjö bockas av på listan.
– Vi siktar in oss på sjöar som ligger på olika nivåer för att kunna göra en rekonstruktion av landskapets framväxt. Sjöarna har isolerats från havet vid olika tillfällen när landet höjts. Landhöjningsförloppet ser inte likadant ut överallt och eftersom Ostlänken går över en ganska lång sträcka kan det skilja från norr till söder, säger paleoekolog Anna Plikk.
Isen råmar
Strupen ligger 110,5 meter över havet. Det är oklart varför sjön heter så men i närheten finns andra insjöar med fantasieggande namn; Lilla Älgsjön, Skärgölen, Gullvagnen. Vägen smalnar av. Här har vi tur och kan parkera nära strandkanten men oftast blir det en bit att gå. Alla redskap som borrar, verktyg, mätinstrument, rännor för borrkärnor måste fraktas på slädar över isen och ju längre sträcka desto mer arbete.
Sjön är bedövande vacker där den ligger inramad av snötyngd granskog och en ljus vårhimmel som välver sig ovanför. En gammal roddbåt är uppdragen och övergiven vid strandkanten. Då och då hörs märkliga knakanden, det är isen som sjunger eller ”råmar” under fötterna. Men de tre veteranerna, Anna Plikk och Jonas Bergman på Arkeologerna och Jan Risberg på Institutionen för naturgeografi vid Stockholms universitet är vana. Isdubbar delas ut men än är det ingen fara för isen är tjock, försäkrar Jan Risberg.
– Det är spänningar i isen när den pressas mot strandkanten och det blir sprickor och veck som ger upphov till ljuden.
”Man vill borra där sjön är som djupast”
Östergötland och Södermanland var delar av ett gigantiskt skärgårdslandskap för flera tusen år sedan med kobbar, skär och öar. Sedan höjde sig landet långsamt och landskapet förändrades. Men spåren av det förflutna finns bevarade, inte minst i sjöbottnen. När isen ligger tjock är bästa tidpunkten på året för att ta prover eftersom det är lättare att ta sig ut på sjön. Borrkärnor tas upp med hjälp av en så kallad ryssborr som man trycker ned i sjösedimenten. För att komma tillräckligt djupt ner sätts en rad ”länkar” som mäter 1,5 meter vardera ihop till önskad längd, totalt blir det 5–10 meter. De är tunga och arbetet svettigt. Men Anna Plikk och Jan Risberg jobbar på. I proven som tas upp går det tydligt att se färgskiftningarna från mörka till ljusare skikt. Anna tar av sig handskarna och pekar.
– Här har någonstans har vi Yoldiahavet, ungefär 11 000 år sedan och här kan man se att det grundats upp och förmodligen bildats en vik, säger hon.
– Man vill gärna borra där sjön är som djupast. De olika sedimenten lägger sig på botten och tunnas ut åt sidorna och de tjockaste hamnar i mitten, det är de man vill åt.
Sjön isolerades från havet
När en sjö isoleras från havet förändras bottensedimenten och det går att se i proverna. Avlagringar från en havsmiljö ser annorlunda ut mot de avlagringar som bildas på botten när det blir en sjö. Då är ofta halten organiskt material (växtdelar och smådjur) större och provet blir mörkare. Forskarna tittar bland annat på kiselalger, där arter trivs i olika salthalt. Genom att artbestämma dem på olika nivåer går det att se förändringen från hav till insjö och därefter datera när denna förändring skedde – när sjön isolerades från havet och havets kant låg alldeles vid sjöns tröskel.
Borrkärnorna som tas upp förvaras i plastrännor och plastas noggrant in för att bevara fuktigheten.
– Den här platsen har gått från att vara en del av Östersjön till att bli en liten, isolerad insjö. Vi vill veta när det skedde för då kan vi relatera olika platsers position (nord-syd, öst-väst) höjd och isoleringsåldrar till varandra för att rekonstruera landskapets utveckling. Vi kan se hur landskapet såg ut bakåt i tiden och tillsammans med pollenanalys även få kännedom om klimat och miljö, säger Jan Risberg och berättar att de hittills samlat in dateringar från nio sjöar.
Analyser av kiselalger
Vi lämnar snön och isen ute på Strupen och gör ett hopp till Stockholms universitet och institutionen för naturgeografi någon vecka senare.
Solen skiner in genom fönstren och utanför anas knoppande buskar. Långa smala korridorer med ett nätverk av tjänsterum för de som jobbar här löper kors och tvärs inne i byggnaden. Några studenter sitter och pluggar och dricker kaffe i kafeterian. Andra jobbar i vita rockar och med koncentrerade miner i labbsalen. I kylrummet nere i källaren förvaras borrkärnorna i väntan på vidare analys och framför allt handlar det om C-14-dateringar och kiselalgsanalyser.
Anna Plikk och Jan Risberg packar upp borrkärnorna ur plasten och noterar noga vilken sjö de kommer ifrån. Sedan tar de prover. Genom kemiska processer går det att extrahera kiselalgerna ur proverna och sedan studera dem i mikroskop. Målet är att identifiera olika arter för att kunna följa platsens utveckling till en isolerad sjö, och därefter datera förloppet.
– Det är mycket arbete men spännande. I slutändan syftar allt det här till att upprätta strandförskjutningskurvor och paleoekologiska kartor som arkeologerna kan använda för att relatera till boplatser, se transportrutter och forntida förbindelsekanaler som fanns i skärgårdslandskapet men som är borta idag, säger Jan Risberg.
