Nära 1 000 platser längs med Ostlänkens sträckning ska undersökas av paleoekologer. Pollenprover och strandförskjutningsanalyser kan ge nya svar på hur klimat och samhällen förändrats med tiden.
– Vi vill kartlägga landskapets historia, säger paleoekolog Jonas Bergman på Arkeologerna.
Det är iskyla och snö ute i skogarna. Vårvinter och februari, årets kanske tristaste månader. Men Jonas Bergman och hans kolleger Anna Plikk, Håkan Ranheden och Jan Risberg trotsar kylan och är ute i skogen för att ta prover från mossar, kärr och istäckta sjöar. Genom att borra på mellan 5-10 meters djup med en så kallad ryssborr tar man upp prover från de olika våtmarkerna. I borrprovet syns färgskiftningar tydligt i sedimenten, det vi tittar på är i princip det förflutna och hur platsen såg ut för flera tusen år sedan. Genom att studera lagren går det att se när havet övergick till sjö, vart strandlinjen gick och i slutändan göra en bedömning var det kan finnas spår av boplatser och mänsklig aktivitet. Det är 163 sjöar, 314 mossar och 517 kärr, totalt nästan 1 000 platser, som ska undersökas i projektet så det gäller att inte ligga på latsidan.
– Det finns inget annat material som är 10 000 år gammalt som man kan plocka upp så snabbt direkt ur marken och hålla i handen, säger Jonas Bergman.
Trafikverkets planerade höghastighetsjärnväg från Järna i norr till Linköping i söder gör det till rena julafton för arkeologer och paleobotaniker. Ett stort antal platser ska undersökas längs en 16 mil lång och en halv kilometer bred korridor genom tre län de kommande åren. I ett parallellt stort projekt arbetar Arkeologerna vid Statens historiska museer och Stockholms universitet med att undersöka det förhistoriska och historiska landskapet genom paleoekologiska metoder och strandförskjutningsstudier. För 8 000 år sedan var stora delar av Södermanland och Östergötland delar av ett skärgårdslandskap och nu har man möjlighet att studera hur landskapet långsamt växte fram.
–Det första man måste lära sig är när det blev land och när det var hav i ett område. Det är sådant arkeologerna vill veta för att de ska förstå var de ska titta när de undersöker ett område. För 11 000 år sedan var Kolmården en ö och när inlandsisen drar sig undan är nästan hela Ostlänken ett hav, säger Jonas Bergman:
– Så småningom bildas kärr och sjöar när landet höjs. När vi undersöker ett område kan vi se när arter som måste ha saltvatten för att trivas försvinner.
Parallellt med strandförskjutningsanalyser tas också en stor mängd pollenprover. I ett enda prov kan det finnas bortåt 100 000 pollenkorn, berättar Jonas Bergman. Genom att studera vad det är för pollen kan man få en bild av hur växtligheten såg ut på platsen, i strandområden och närbelägna skogar. Det i sin tur kan ge information om när människor gick över till att börja odla, om de bedrev svedjebruk, höll boskap, vad som odlades och i slutändan hur samhället var organiserat. Mycket pollen från exempelvis olika spannmål gör att det med stor säkerhet finns odlingar och boplatser i närheten.
– Pollen förmultnar när det ligger på marken men när de förs med vindar och hamnar på ytan av sjöar för att sedan sjunka till botten bevaras det i sjöar och kärr. Hamnar det på en sjöbotten bevaras det oerhört bra.
Jonas Bergman berättar att resultaten av analyserna förs in i ett pollendiagram.
– På det sättet får vi en bild över landskapets utveckling över tid. I Kolmården under jägarstenåldern kan vi se att människan påverkade sin omgivning ganska lite men under mellanstenåldern, syns det mer. Då börjar man med djurhållning, att fälla träd och röja skog. Under bondestenåldern, cirka 3 900 f Kr, kommer den stora påverkan på landskapet. Hittar vi kol i ett lager tyder det ofta på att man har bränt skogen och där får man en explosion av örter som trivs på sådan mark.
Torvmarker och sjöbottnar är alltså viktiga vegetationshistoriska arkiv. Men pollenanalyser ger inte bara svar på hur terrängen i området såg ut, det går även att se indikationer på klimatförändringar, om det till exempel dyker upp fler värmekrävande växter eller om dessa dör ut. Olika kriser som drabbar samhället kan också avsätta spår.
– Ta 1350, då kan vi se att pollenkorn från odlade växter minskar. Var det ett kallare klimat? Men vilda växter minskade inte och då kan vi koppla det till att vi vet att Digerdöden härjade. Under digerdöden finns det tydliga avbrott, gårdar överges och marker växer igen när skogen tar över. Det berodde på att hela byar kunde drabbas, säger Jonas Bergman.
Pollenprover kan även ge svar på historiska gåtor som till exempel vad som låg bakom katatrofåren 536-537 e Kr. Då ska klimatet ha blivit kallare och missväxt och hungersnöd härjat. Vissa forskare vill se en verklig bakgrund till vikingarnas myt om Fimbulvintern som förebådade Ragnarök. Men Jonas Bergman menar att det kan finnas andra förklaringar till att befolkningen minskade än ett kallt klimat.
– Vi vet att justinianska pesten spreds i Medelhavsområdet åtminstone 540 e Kr och vidare uppåt genom Europa. Vid den här tiden är det rätt tättbefolkat, vi har en agrar expansion och många gårdar. I ett sådant landskap kan pesten spridas lätt. Vi kommer kunna se på pollenproverna om odlingarna upphör och åkrar och betesmarker växer igen med skog. Men om det finns köldkänsliga vilda växter kvar är det något annat än klimatet som påverkat samhället, säger han.
