På senare tid har metalldetektering fått mycket negativ uppmärksamhet i massmedia. På Gotland har flera skattfyndplatser plundrats på vad som förmodas vara silver-, brons- och kanske guldföremål. Man får en bild av detektorn som ett plundringsverktyg, som används i snabba räder, där användaren sedan säljer föremålen på svarta marknaden, och lätt tjänar en rejäl hacka. Från professionellt håll har fokus i denna plundringsdebatt framför allt legat på föremålens potentiellt stora ekonomiska värde, och det omoraliska faktum att plundraren tjänar stora pengar på plundringen. Förlusten för arkeologibranschen är dock det vetenskapliga, att föremålen rycks ur sin kontext och därmed aldrig kan bidra till att spegla de aktuella platserna.
Metalldetektering är ur professionell synvinkel helt väsensskild från den illegala. Oavsett väder handlar arbetet om att timme ut och timme in metodiskt avsöka stora ytor, som ofta är kontaminerade av stora mängder metallskrot, och där de arkeologiskt intressanta metallerna utgör några få procent, och då huvudsakligen i form av järn, kanske med ett litet fåtal bronser.
De arkeologiska undersökningarna längs nya Riksväg 288 utgörs av för exploateringsarkeologins del vanligt förekommande platser: boplatser och till viss del gravfält, huvudsakligen från yngre bronsålder och äldre järnålder. De har en helt annan fyndsammansättning än ovan nämnda gotländska platser och därtill en blygsam fyndmängd. Den absoluta merparten av de fynd som görs är vardagsföremål, oftast i järn, kanske i form av något redskap, en nyckel eller en kniv.
Undersökningar längs den nya vägsträckningen är, som ni redan läst om i tidigare inlägg, i full gång med allt vad det innebär att schaktning med grävmaskin, utgrävningar och inmätningar. Men denna personalintensiva period föregicks av en betydligt tystare period, där fågelkvittret endast avbröts av detektorernas metallutslag. Startdatum var den 22 april, en kulen dag med snöglopp och isande vindar, som följande dagar turligt nog bjöd på vackert vårväder. De arkeologiskt intressanta fynden utgjorde som alltid en liten bråkdel av det antal metaller som ligger i marken.
Inte mindre än 8 kg metallskrot samlades in under dessa inledande veckor: en tung kasse full av stora handsmidda spikar, hästskor, oidentifierbart järnskrot, kapsyler och jaktammunition. Timme ut och timme in av idogt detektorsvingande och grävande, för att när dagen är slut summera resultatet, som kanske består av några få järnfynd, som möjligen kan hjälpa till att datera platsen och visa vad den använts till. För det är det som professionell metalldetektering handlar om, att genom fynden få en bild av forntida aktiviteter: några bitar järnslagg kan vittna om att smide förekommit på platsen och en nyckel eller ett gammalt lås kan tidigt i undersökningsfasen visa att man är ett hus på spåren. Vi hoppas under säsongen kunna återkomma med fler rapporter om intressanta järnfynd!
