I den lilla torpstugan Tjuvkil på Orust bodde fyra vuxna, tre småbarn och en tonåring på 1800-talet. Men hur var deras liv och varför övergavs torpet? I höst undersöker vi platsen i jakt på hur det moderna Sverige växte fram.
Torpet Tjuvkil på Orust var ett av alla dessa torp som anlades vid 1800-talets början. Det låg på mark som tillhörde gården Varekil, längst ut på utmarken vid vägs ände, på en avsats med berget i ryggen och havet på ett stenkasts avstånd. Förundersökningen visade att grunder efter tre hus fanns kvar: bostadshuset, en jordkällare och en smedja.
Det är ganska sällan vi får möjlighet att undersöka ett torp och det är en hel rad frågor vi vill söka svaren på;
Hur såg husen ut? Hur var de inredda, vilka möbler och föremål hade torparna? Vad levde torparna av? Hur betydelsefull var smedjan? Kommer vi att hitta spår av andra hantverk? Vad hade de i jordkällaren? Vilka strategier använde människorna här för att hantera fattigdom och utsatthet? Finns det något i arkiven som hjälper oss att förstå mera?
Trångbott
Vi kommer att undersöka och dokumentera husgrunderna, samla in föremål och ta en rad prover för att se om det finns rester av matlagning eller odling. Växtmiljön kring torpet ska inventeras – kanske kan växterna berätta något om livet på torpet. Våra experter på smide och järnhantering kommer att undersöka smedjan.
Fotografering med drönare ger oss helhetsbilder över området. I arkiven kommer vi särskilt att leta efter bouppteckningar och torpkontrakt.
Vi vet inte så mycket om det här torpet och dess invånare eftersom socknens kyrkoböcker försvann i en brand. Mantalslängderna ger oss dock en del uppgifter. År 1845, till exempel, bodde torparen Nils Andersson och hans hustru här. Vad hon hette får vi inte veta, men väl att hon var sjuklig och därmed befriad från att betala mantalsskatt.
Här bodde också deras dotter Christina, hennes man Olof och deras tre barn mellan två och sex år. Christinas lillasyster Sofi fick också plats här. Fyra vuxna, tre småbarn och en tonåring i en liten torpstuga! Storskifteskartan från 1814 visar att torpet disponerade drygt fyra tunnland mark, men det är lite oklart vad som var åker och vad som var ängsmark.
De sista torparna
Någon gång under senare delen av 1800-talet övergavs torpet. Men varför – och var tog de sista torparna vägen? Flyttade de till något ställe som gav bättre möjligheter att försörja sig? Vi hoppas att vi kan ta reda på det.
Från de specifika frågorna kring själva torpet vill vi höja blicken och se på det omgivande landskapet och torpets plats i detta. Hur såg bebyggelsen ut i övrigt? Hur såg detta torpet ut jämfört med andra i området? Sedan vill vi sätta in torpet i de stora sammanhangen, 1800-talets samhälle med befolkningsökning, begynnande industrialisering, proletarisering och stora klassklyftor.
Vi vill se hur en liten undersökning kan bidra till den stora berättelsen om hur det moderna Sverige växte fram.
Läs mer i rapporten Torparna på Tjuvkil
