Under den sena bronsåldern men framför allt under järnåldern blir ängsbruk generellt vanligare samtidigt som åkrarna gradvis blir mer och mer permanenta. De tidiga odlingsmarkerna förlades ofta till lättbearbetad och självdränerande jord, tunga leror var ännu för svårbrukade medan silt och finsand lämpade sig bäst. Även morän, som ofta återfinns i höjdlägen, kunde brukas om den innehöll finkornigt material som silt och finsand. Dock måste den stenröjas. I bilden nedan har jordarterna silt och finsand (ljust grönt) och morän (grönt), samt områden där jorden är tunn eller svallad (rött), markerats. På jordarskartan indelas jordarna efter den jordart som återfinns på 50 centimeters djup. Därmed kan man finna silt och sand intill de områden som markerats på kartan, som tunnare skikt över moränen. Detsamma gäller leran som kan återfinnas i tunnare lager ovanpå silt och morän.
Under 1600-talet var bebyggelsen (svarta prickar samt den vänstra delen av de röda rutorna i bilden) placerad på moränkullarna, i många fall där jorden var tunn och stenig. Omkring bebyggelsen finns gott om siltiga/sandiga jordar, som troligtvis har varit särskilt lämpliga för den tidiga odlingen. I bilden ovan syns markerat med svarta streckade linjer de små åkrarna som hör till torpen och gårdarna från 1600-talskartorna och i svart heldragen linje de av byns åkrar som enligt kartbeskrivningarna inte är rena lerjordar. Dessa åkrar ligger alla på siltig/sandig morän och kan ha börjat brukas tidigare än leråkrarna (blå linjer). Det är möjligt att åkrarnas placering markerar två eller fler olika tidsskikt i landskapets nyttjande, men bilden är komplicerad och behöver analyseras ytterligare.
